Kapitel 1
Wiley hade försökt med att ringa till polisen i Alruna men hon hade inte varit till någon hjälp. Hon hade så klart frågat runt lite och sedan hade hon ringt tillbaka till honom bara för att låta honom veta att ingen hade sett hanns bror och att ingen hade erbjudit honom jobb heller. Det verkade helt ologiskt, Trent skulle aldrig ljuga om en sådan sak så Wiley hade bestämt sig för att sköka själv på sin semester. Anabelle hade inte varit glad över det hela till att börja med så klart, men hon hade gett med sig när hon insåg hur orolig han var. Familjen måste se efter familjen, vem skulle göra det annars?
Han saktade ner och sicksackade mellan en ny serie med hål. Anabelle var en bra kvinna och han kunde skatta sig lycklig för att han var gift med henne, men det fanns dagar när han var avundsjuk på sin brors kringflackande livsstil. Att han hade insisterat på att söka efter hanns bror hade varit delvis utav oro och delvis utav ett behov att gå igenom ett litet uppror, låta vinden rufsa håret och få en liten smak av frihet. Hanns första semester ensam sedan han gifte sig. Sången i bilstereon byttes och han sjöng med Kris Kristofferson medan han försiktigt körde vidare längs den trasiga vägen.
Busted flat in Baton Rouge, headin' for the train,
Feelin' nearly faded as my jeans.
Bobby thumbed a diesel down, just before it rained;
Took us all the way to New Orleans.
I took my harpoon out of my dirty red bandanna,
And was blowing sad while Bobby sang the blues.
Vägen började slingra sig ner för sidan utav ett berg och sedan ner i en dalgång, han slutade att sjunga och fokuserade på att köra. Skogen på sidorna av vägen kastade djupa mörka skuggor över vägen och skapade svala fickor med luft som kändes uppfriskande i kontrast med fläckarna med het stekande sol som randade vägen. Han passerade en nästan uttorkad å och kom fram till en vägkorsning, vägskylten var gammal och vindpinad och färgen hade delvis flaggat bort men han kunde ändå läsa ”..run.” på delen som pekade västerut. Det måste vara Alruna, byn som han sökte efter, han svängde väster ut och följde ån längre in i dalen.
Skogen tunnades ut några kilometer längre fram och gav plats för ängar med bugande grödor som stekte i hettan. Enstaka träd och små dungar skapade små och väl behövda områden med skugga men det var inte tillräckliga för att förhindra att ängarna torkade ut. Väderkvarnarna som skulle ha drivit bevattningssystemen stod stilla och det kändes som om hela världen darrade och svimmade utav värmeslag. Han kunde se hus och ladugårdar här och där men ingen aktivitet runt om dem. ”Inte undra på”, tänkte han, ”ingen i sina sinnens fulla bruk skulle vara ute och arbeta i den här hettan.” Vägen svängde igen och han körde igenom en dunge, över en å och på andra sidan annonserade en vägskylt att han hade kommit fram till Alruna.
Kapitel 2
Alruna var en samling av gamla och väderbitna byggnader som verkade ha blivit spridda på måfå i närhet av vägen. Han bromsade in och körde sakta medan han läste skyltarna på byggnaderna, han ville finna en restaurang eller en affär först av allt så att han kunde köpa något kallt att dricka, sedan var han tvungen att hitta ett pensionat där han kunde bo. En skylt med bleknande röda bokstäver som sa ”Appelmans Delikatesser” fångade hanns intresse och han parkerade på vägrenen framför affären. Han kunde inte se något liv, inte ens en hund, medan han gick fram till byggnaden och in genom den öppna dörren.
”God eftermiddag”, spann en mjuk röst. ”Förskräcklig hetta, eller hur?”
Wiley vände sig och tittade på kvinnan, ”God eftermiddag frun. Det måste vara den värsta på årtionden.”
”Så sant, så sant. Den värsta jag har varit med om i mitt liv. Inte för att det betyder så mycket...” kvinnan blinkade med ett öga och skrattade.
Hon såg ut att vara runt 70 år gammal tänkte Wiley, men han visste bättre än att fråga.
”Så klart”, svarade han. ”Du är fortfarande för ung för att ha sett allt.”
Kvinnan skrattade och hennes ögon glittrade, ”En gentleman! Så uppfriskande. Jag heter Lawinia Appelman, hur kan jag hjälpa dig?”
”Jag söker först och främst efter kallt vatten att dricka, jag känner mig uttorkad”, Wiley såg sig omkring. ”Sedan så söker jag efter ett ställe där jag kan bo i natt.”
”Vi har en gammal kyl där borta där vi förvarar kylda drycker”, spann Lawinia och visade honom vägen in i ett hörn. ”Den är inte lika fin som de som finns i moderna stormarknader i städerna men den fyller sin funktion.”
Hon öppnade dörren till den gamla kylen och han ögnade igenom alternativen. Det fanns vatten flaskor och läsk sorter som han kände till, och sedan fanns det flaskor som verkade vara fyllda med hemgjort is te. Han plockade upp en och läste på etiketten.
”Mint te”, spann Lawinia vid hanns sida och låtsades sopa bort en fluga ifrån hanns axel. ”Det hjälper en att kyla ner i den här fruktansvärda hettan.”
Wiley satte tillbaks flaskan och plockade upp en vatten flaska istället, ”Kanske nästa gång, just nu vill jag ha något som jag är van vid.”
”Så klart”, log Lawinia mot honom, ”men du bör försöka någon gång, det hjälper verkligen och det gör mina andra teer också. Titta här? Jag har botemedel för nästan alla saker som kan bekymra människor.” Hon pekade på burkar fyllda med olika te sorter som fyllde en hel vägg i butiken, och sedan tog hon hanns vänstra hand och fingrade på guldringen på hanns ringfinger ett kort ögonblick innan hon släppte taget. ”Kanske något till din fru?” fortsatte hon. ”Jag har en underbar hallonblad och grönt te blandning för kvinnor som vill bli gravida.”
”Öh... Anabelle har händerna fulla med flickorna, en till baby är det sista hon tänker på just nu.” Wiley kände sig besvärad utav det hela, han hade inte kommit dit för att köpa något konstigt te.
”Flickor säjer du”, Lawinia gick bort till disken. ”Så underbart, du måste vara så glad. Hur gamla är de?”
”De är fem, tre och så är det lillan som är elva månader”, berättade han för henne och hans hjärta växte med stolthet, han var så lycklig och han hade en underbar familj. Han plockade upp börsen för att betala för vattenflaskan och kom ihåg fotot som han hade av flickorna. ”Här, det här är ett foto jag tog av flickorna förra månaden.”
”Åh så söta de är”, spann Lawinia. ”Så underbart. Du är verkligen en välsignad man. Du behöver inte betala för vattnet, kom bara ihåg mig om det är något du behöver.”
”Nå, jag behöver veta hur jag hittar till ett pensionat också”, sa Wiley medan han betalade för vattnet. ”Jag måste få betala för mig, jag insisterar.”
”Så klart, så klart... jag glömde nästan. Rowena Birchman hyr ut rum, men jag skulle inte gå dit om jag var du. Det är katterna förstår du, de är överallt och rummet och resten utav huset, luktar obehagligt. Om du förstår vad jag menar.”
Hon blinkade med ett öga mot Wiley och han nickade.
”Min dotter har å andra sidan ett gästhus som är rent och fritt ifrån katter. Men hon bor utanför byn ...”
”Fritt ifrån katter låter bra för mig”, lät Wiley henne veta. ”Är du säker på att hon vill hyra ut det? Jag vet inte hur länge jag kommer att stanna.”
”Inga bekymmer, inga bekymmer, huset står tomt. Jag ska ringa Bethiah och låta henne veta att du är på väg.”
***
Ögon bakom gardiner följde främlingen medan han gick ut ifrån butiken och steg in i bilen, den heta luften vibrerade medan nyfikna sinnen sträcktes ut i ett fruktlöst försök att räkna ut vem han var och varför han var där. Inget rörde sig som om allt liv hade frusit fast i ögonblicket.
Kapitel 3
Wiley körde ut ur byn, följde beskrivningen som Lawinia hade gett honom och tre kilometer ner åt vägen fann han hennes dotters hus. Han parkerade bilen i skuggan utav ett träd och gick fram till huset. Ytterdörren öppnades och en medelålders kvinna kom ut. Hennes utseende överraskade honom, hon var klädd på ett sätt som verkade mer passande sent på en bar än på en bondgård. Hennes raka svarta hår var uppsatt i en elegant knut och hennes ansikte bar spår efter en hastigt på satt opassande makeup.
”Du måste vara Herr Walker”, spann hon på samma sätt som hennes mor. ”Jag är fröken Bethiah Appelman. Ingen make här.” Hon skrattade, flörtade och visade honom det tomma ringfingret. ”Den här vägen.”
”Säg mig Herr Walker”, Bethiah lutade sig mot väggen och putade med läpparna. ”Vad för dig till vårt tysta hörn i världen?”
”Min bror”, svarade Wiley. ”Han är lite utav en luffare och det är tänkt att han ska jobba här i närheten. Jag tänkte att jag skulle åka hit och hälsa på honom på min semester eftersom jag inte träffar honom så ofta.” Orden kändes sanna när han sa dem. Att Trent inte hade ringt honom betydde ju inte att något var fel.
”Någonstans häromkring? Det tvivlar jag på, det finns inga jobb häromkring nu mera. Det är därför de flesta männen och ungdomarna har lämnat området, de åker till staden för att arbeta där.” Bethiah lekte med en hårslinga som hade glidit ur knuten och tittade på honom med djupa mörka ögon. ”Det finns få män häromkring...” hon lät orden hänga ett tag och sedan fortsatte hon med ny entusiasm, ”Jag kan ha fel så klart. Jag känner inte alla och det finns många små gårdar som kan söka hjälp med skörden. Du kan stanna här så länge som du vill.” Hon gick fram till honom, strök ömt hanns hår och ritade linjer ned för hanns nacke med fingertopparna. ”Jag kommer att finnas här hemma om du behöver något, det är bara att titta förbi.” Hon gav honom en släng kyss över axeln på väg ut. ”Vad som helst”, lade hon till och sedan var hon borta.
Wiley tog ett djupt andetag och såg sig omkring, Anabelle skulle inte tycka om det om hon fick reda på vad för slags kvinna Bethiah Appelman var. Han skulle avböja alla hennes erbjudanden så klart, hanns fru och flickorna var hanns liv och han skulle aldrig någonsin göra något som gjorde att han riskerade att förlora dem. Det stod en foto ram med en bild av några blommor på nattduksbordet och han satte dit ett foto på flickorna i hoppet om att det skulle ge en vink om hur engagerad han var i sin familj. Det stod tjocka gamla träd runt om husen och han var tacksam över skuggan som de gav, till och med kvälls solen hade styrkan att få honom att flämta och längta efter vintern. Han gick ut ur huset för att sträcka på benen och tänka ett tag.
Det var ett vackert ställe att bo på och han bestämde sig för att stanna även om Bethiahs flörtande oroade honom lite, men hellre henne än stinkande katter, tänkte han. En stig ledde ifrån gästhuset och ner till en glänta där marken var klädd med frisk grön mossa. Det var en sådan förändring ifrån den uttorkade omgivningen att han var tvungen att stanna och låta allt sjunka in ett tag. Luften var sval och fräsch och under träden i utkanten av gläntan kunde han se tjocka gröna växter med lila blommor, fåglarna sjöng och all världens oro kändes fjärran.
***
Ögon följde hanns rörelser ifrån skuggorna och flyttade till skyddet utav trädstammarna när han tittade mot dem. Spänning och förväntan bubblade i luften.
Kapitel 4
En ung yppig kvinna öppnade dörren när han knackade på och hon flörtade med honom medan hon berättade att hon inte hade sett hanns bror men att hon kunde anställa honom istället om han var intresserad. Varje ord och varje rörelse som hon gjorde osade med sensualitet och suggestivt erotiskt skimmer och han flyttade sig gradvis bakåt mot bilen medan han pratade med henne. Solskenet glimrade som stjärnor i hennes mörka hår när hon följde honom med kattlika rörelser, närmre och närmre. Han öppnade bildörren och hon tog tag i den och höll den öppen.
”Du behöver inte åka”, sa hon med en djupt sensuell röst. ”Jag kan laga middag till dig och ta hand om alla dina behov.”
”Nej tack”, sa han så artigt och bestämt som han bara kunde. ”Jag är en gift man.”
”Hon skulle aldrig få veta”, viskade kvinnan och sträckte sig efter honom. ”Det som händer här stannar här, det skulle bara vara mellan dig, mig och stjärnorna.”
”Nej!” han startade bilen och drog igen dörren.
”Jag finns här om du ångrar dig!” ropade kvinnan när han körde iväg.
Hanns hjärta bultade hårt medan han körde ner för grusvägen som ledde bort ifrån gården, vad var det för fel på kvinnorna i det här området? Bethiah hade berättat att det fanns få män men det kunde inte förklara varför hon och kvinnan på gården hade betett sig de gjorde.
Han kastade sig på bromsen och tvär stannade när en person klev ut på vägen framför bilen.
“Är du inte riktigt klok!” skrek han och skakade näven mot den trasklädda figuren.
Figuren som lutade sig på bilen, det var en man, blek och pinad kom fram till dörr rutan bredvid honom
“Åk härifrån nu!” viskade mannen högt. ”Åk innan det är för sent!” Han skyggade undan ett ögonblick medan han lyssnade på ljuden ifrån fältet bredvid. ”Åk! Kom inte tillbaka!” Hanns ögon var fyllda med skräck, munnen darrade och hanns händer skakade.
”Varför?” frågade Wiley. “Kan jag hjälpa dig?”
“Åk!” pep mannen. “Rädda dig själv och åk nu! Åk!” Sedan vände han sig om och sprang upp för vägen, mot gården som Wiley just hade lämnat.
Skakad satt han kvar ett tag, var det bara en galen man eller var det något annat? Skulle han åka tillbaka för att försöka få reda på mer eller skulle han bara köra vidare? Han bestämde att det var en galning som förmodligen blev kvar när de andra for för att söka jobb på andra ställen, och kvinnan på gården kunde troligen hantera en sådan man utan hanns hjälp. Sedan körde han tillbaka till gästhuset för att göra något att äta och ta sig en välbehövlig dusch.
Duschen fick honom att känna sig som en ny man och den olustiga känslan han hade fått efter att ha träffat mannen bleknade bort. Han rörde ihop de bästa makaronerna han någonsin smakat och sköljde ner dem med en öl medan hav tittade på solnedgången som färgade världen till glittrande guld för en stund. Det hade varit en lång dag och han såg fram emot att få en god natts sömn med luftkonditioneringen på, det skulle bli en ny och bättre dag nästa morgon. Emellertid så hade de desperata kvinnorna och den konstige mannen satt sina spår i hanns sinne och han så nogsamt till att dörren och fönstren var låsta innan han lade sig.
***
Ögon följde honom ifrån skuggorna, vinden bar väsande viskningar och marken skälvde i fröjd. Något var på gång, hettan dallrade och löven i träden bävade. I nattens mörker smög sig skuggorna fram till dörren och sniffade vid fönstren. Munnar vattnades, magar kurrade, så nära... så nära ...
Kapitel 5
Han stannade vid ån och steg ur bilen för att gå i skuggan ifrån träden och få utlopp för sin frustration ett tag. Det kändes som om han bankade huvudet i väggen hela tiden och att varje steg framåt puttade honom tillbaka till början igen. Den tunna strömmen av vatten som fanns kvar i ån samlades i en pöl och han gick dit för att blöta sina händer och ansikte för att kyla sig men också för att tvätta bort frustrationen och satt som klistrad på hanns skin.
“Du kommer inte att få ut mycket ur de där kvinnorna”, sa en mörk röst. ”Systerskapet ser efter de sina.”
Wiley snurrade runt för att se vart rösten kom ifrån och fann en mörk man sittandes i skuggan av ett träd. Han verkade vara lika gammal och rynkig som trädstammen, hanns hår var grått som aska och hanns ögon svarta som kol, fläckarna på hanns svarta kostym fick honom att smälta in med bakgrunden.
“Du är inte den först som kommer och söker”, fortsatte mannen. ”Och inte kommer du att bli en sista.”
“Du vet vad som hänt med min bror? Du vet var han är?” frågade Wiley.
Mannen skrattade ett djupt ihåligt skratt, “Vet och vet… man kan bara gissa. Men en gissning kan vara mer än en gissning så klart.”
“Hur kan jag hitta honom?” Wiley flyttade sig närmre.
“Sätt dig gosse, och berätta för mig om din bror”, den gamle mannen pekade på en rot bredvid honom.
Osäker på vad han skulle säja så började Wiley berätta om sin bror i största allmänhet, hur han såg ut, hur gammal han var och vad han hade skrivit i sitt sista brev. Den gamle mannen lyssnade i tystnad och tystanden fortsatte när Wiley slutade att tala.
“Herrn”, sa han när han blev trött på att vänta på att mannen skulle säja något. ”Jag behöver få veta hur jag kan hitta min bror.”
“Du borde inte söka efter honom. Fullmånen är snart här, du borde åka härifrån medan du kan.” Den gamle mannen tittade på honom med sorgsna ögon.
“Jag kan inte åka utan att ha sett honom först”, svarade Wiley bestämt.
“Du kommer inte att finna mannen du kände, du kommer inte att finna det du söker, och du riskerar att förlora din egen själ om du stannar”, sa mannen med en tyst djup röst. ”Du borde åka nu och aldrig komma tillbaka.”
“Jag har hört det förut”, Wiley tänkte på den galne mannen.
“Du har hört det för att det är sant”, sa den gamle mannen.
“Jag kan inte åka utan att ha träffat min bror. Jag åker inte förrän jag får veta vad som pågår.”
“Jag förstår dig och jag ska berätta vad som kan bli sagt.” Han plockade upp en svart hatt och satt den på sitt huvud. ”Men inte här gosse. Inte här. Det är något som kryper in ifrån fälten, vi måste röra oss.”
***
De krypande skuggorna vädrade i luften… han var nära, så nära…
Kapitel 6
Wiley gav den gamle mannen en arm att luta sig på och så gick de djupare in i skuggorna i dungen. Den skälvande hettan ifrån fälten tonades ut, luften blev sval och uppfriskande och ljuset mattades ut till ljuset utav en stjärnprydd natt. Alla ljud tystades, även ljudet utav deras fotsteg och det kändes för Wiley som om de lämnade världen bakom dem när han gick vid den gamle mannens sida. Mannen stannade vid ett gammalt träd med en liten bänk bredvid och Wiley hjälpte honom att sätta sig på bänken innan han satte sig på marken vid den gamle mannens fötter.
“Vad vet du om häxor gosse?” sa den gamle mannen tyst.
“Öh… de var oskyldiga kvinnor som blev brända på bål under inkvisitionen, men det mesta jag vet kommer ifrån TV serier och filmer.”
“Då vet du inget gosse”, den gamle mannen skakade på huvudet. ”Det är sant, vissa var oskyldiga, men bara för att de blev dit satta istället för riktiga häxor. Och, riktiga häxor flyger inte omkring på kvastar och kokar grodvårtor i svarta kittlar heller.” Han slutade att prata, plockade upp en fickplunta, tömde den och såg sig oroligt omkring. ”Den sjätte dottern utav den sjätte dottern, hon är här. Ondskefulla är hennes gärningar, grymma är hennes uppsåt, hon söker efter en man...” Han stannade för att lyssna på något som bara han kunde höra. ”Hennes systrar är också här, sötare ser de ut och deras gärningar är inte lika ruttna. Men, de är fortfarande helvetets hundar som söker att ta och äta din själ.” Han stannade för att stirra ut i mörkret.
“Häxor?” viskade Wiley i misstro.
“Lux Lucis Sanctimonalis”, muttrade mannen. “Ljusets systrar som tjänar ljus bäraren, Lucifer. Honom har du hört om har du inte?”· ·“Wiley nickade eftersom han inte visste vad han skulle tro eller säja.
“Jag är för gammal för att de ska bry sig om mig och för smart för att de ska kunna fånga mig om de ville. Jag går i frihet där andra män möter sin dom.” Han stannade igen för att lystna på något.
“Säjer du att de mördar män?” Wiley kände sig chockad.
“Åh nej gosse, det är mycket värre, mycket värre”, viskade den gamle mannen. ”De förslavar dem och håller deras olyckliga själar i evig pina, medan de förstör deras sinnen och deras kroppar. Vad som finns kvar när de är färdiga är inget annat än förvrängda ödelagda skuggor av vad som en gång var. Detta är varför du måste åka, det är varför du inte kommer att finna din bror. Det finns inget hopp för personen som han en gång var, men det finns hopp för dig, du kan fortfarande komma undan.”
“Jag måste rädda honom! Förstår du inte? Han är min bror och om allt detta är sant så måste jag hitta honom!”
“Han kan inte räddas gosse”, väste den gamle mannen. ”Häxorna kommer aldrig att låta dig komma nära honom, de kommer aldrig att släppa honom. Om han kunde säja dig en sak, skulle han säja till dig att rädda dig själv. Jag kan försäkra dig om det.”
“Jag tror dig inte!” Wiley steg upp och började vandra fram och tillbaka. ”Jag vet inte vad det är som händer här men jag måste finna min bror och rädda honom. Jag måste ta med honom hem.”
“Jag har inte makten att stoppa dig gosse. Jag har inte makten att övertyga dig om att jag talar sanning. Du är en fri man gosse, men minns detta; fullmånen är snart här och de kommer att jaga nytt blod då. Om du är kvar här så kommer ditt blod vara det blod de åtrår mest. Minns mina ord, de kommer att komma efter dig. Vad du än gör, ropa inte på dem, följ dem inte, gå inte till dem frivilligt, ta aldrig någonsin emot gåvor ifrån dem och ge dem aldrig något, inte ens ett löfte!”
“Det här är svammel! Häxor finns inte”, Wiley muttrade högt och sedan så vände han om, gick till bilen, och lämnade den gamle mannen.
En senil gammal man, det var vad det var, för många sagor blandade i ett förvirrat sinne, och han hade slösat sin tid på att lyssna på dravlet. Han borde ha vetat bättre, det var uppenbart att alla män som var kvar i området var galna män och senila gamla idioter. Kvinnorna, desperata som de var, var inte onda Satans tjänare, de var helt enkelt ensamma kvinnor.
***
De krypande skuggorna glädjes när det såg honom gå till bilen. Han hade inte försvunnit ifrån dem, inte än. Flinande ansikten följde honom när han steg in i bilen.
Kapitel 7
Skuggan som han hade parkerat i var borta sedan länge och bilen var het som en ugn när han steg in. Han svor över sig själv och att ha ödslat så mycket tid, han tog tag i den heta ratten och styrde upp på vägen igen. För ett ögonblick tyckte han att något rördes i skuggorna men det var ingenting där när han tittade efter, han skyllde det hela på spökbilderna som den gamle mannen hade målat i hanns sinne. Det sista vattnet i hanns flaska var varmt, smakade unken plast och det blötte inte hanns mun länge nog för att göra någon skillnad. ”Jag skulle ha vetat bättre”, tänkte han, ”en vattenflaska är inte tillräckligt i den här hettan.” Han kastade ut flaskan genom fönstret, irriterad över hur han hade ödslat tid och bristen på vatten.
Byn och butiken låg minst en mil bort och han var tvungen att bestämma om han skulle vända om eller om han skulle fortsätta I några timmar till. Om kvinnorna han skulle möta var som kvinnorna han redan hade mött så skulle det inte vara några problem att få ett glas vatten, bestämde han, och fortsatte att köra. Tankar och oro snurrade i hanns huvud, kvinnors röster, krypande skuggor, den gamle mannens ord om häxor och förslavade pinade män... och hanns bror. Hanns bror var en erfaren man som hade rest lång och mycket i sitt liv, han kunde ta vara på sig själv... vist kunde han?
Bilen hostade till och drog honom ut ur de djupa tankarna, sedan gjorde ett nytt konstigt ljud, och ett till och sedan avtog farten.
“Nej!” skrek han och slog på ratten med händerna. ”Nej! Nej! Nej!”
Bilen lyssnade inte på honom och den rullade ett par meter till och sedan stannade den. Wiley steg ur och öppnade huven, det var rätt så menlöst så klart, han kunde inte mycket om bilar och motorer. Stönande och svärande petade han lite här och lite där och sedan så försökte han starta bilen igen. Inget hände. Frustrerad och rasande hoppade han upp och ner i sätet medan han kastade ur sig var enda svordom han någonsin lärt sig och några till som han hittade på där och då, men bilen startade inte.
Han steg ut bilen och tittade upp och ner för vägen medan han försökte räkna ut vilken väg han skulle gå. Hur långt bort var förra huset och ur långt bort kunde nästa hus vara? Kanske var det bäst att hittas skugga i närheten och vänta på nästa bil som åkte förbi? Han såg sig omkring för att hitta skugga men allt han kunde se var fälten som stekte i solen. Sedan hörde han ljud, höga, pipande kvittranden... skratt. Hela världen snurrade och han tyckte sig se ränder med vassa tänder vid foten utav grödorna på fältet.
“Ni förbannade!” skrek han. “Förbannade ni. Ni finns inte!”
Raderna med tänder bleknade och försvann och skrattet förvandlades till syrsors spelande och han skrattade hysteriskt med han föll ned på knä.
“Ni finns inte”, skrattade han. ”Ni finns inte på riktigt.”
“Jag finns på riktigt”, sa en kvinnoröst. ”Jag försäkrar dig det Herrn, och att du verkar lida utav värmeslag.”
Han kravlade runt på knäna och hittade fötterna på en person.
“Kom här Herrn, du måste komma bort ifrån solen och du behöver något att dricka.”
Han tittade upp och såg en lång grov kvinna i mans kläder som sträckte ut en hand mot honom. Hon såg overklig ut på något vis och han var inte säker på att hon var där på riktigt.
“Detta är inte rätta tiden eller platsen för funderingar”, sa hon till honom och drog upp honom på fötterna. ”Kom här, jag har luftkonditionering i och en vatten flaska i bilen.”
Han stapplade runt som ett fyllo och hon fick mer eller mindre bära honom till bilen, putta in honom och tvinga honom att dricka vattnet. Den kalla luften smekte hanns skin och han kunde se Anabelle och flickorna leka i vatten vågorna vid stranden som han låg på. Vinden lekte med Anabelles hår och hon fick svepa det ur ögonen gång på gång, han sträckte sig för att hjälpa henne, för att kyssa henne och för att låta henne veta hur mycket han älskade henne.
“Ledsen Herrn”, sa en sträv kvinnoröst, “Jag kysser inte främlingar.”
Han tittade upp och såg den långa kvinnan och insidan utav hennes bil. ”Värmeslag”, tänkte han. ”Det var bara en synvilla.”
***
Skuggorna rörde sig, fräste och kokade. Deras fångst, deras byte blev ryckt ifrån dem.
Kapitel 8
“Jag låste din bil”, berättade hon för honom. ”Det är säkert att lämna den där den är. Jag tar dig till mitt hem så att du får kyla ner dig. Jag måste varna dig, inga dumheter. Jag är en fullt lärd mästare i den fina kampformen krossa-dina-bollar och jag tvekar inte att andvända det.”
Wiley försökte att fokusera på hennes ansikte men allt var bara suddigt, ”Inga dumheter.” Lät han henne veta.
“Bra”, hon skrattade ett torrt skratt. ”Jag heter Jezebel Jesse, men jag kallas Jez.”
“Wiley”, svarade han.
“Du borde inte vara ute och resa utan vatten i den här hettan Herr Wiley”, sa hon till honom. ”Du hade tur att jag fann dig, den här hettan kunde ha dödat dig.”
Han nickade till svar och försökte att se vägen och vart hon tog honom.
“Det var en gammal man…” sluddrade han, ”en gammal man i svart som pratade om häxor.”
Hon skrattade glatt, “Du verkar ha haft den värsta trippen i ditt liv! Några flygande hus? Vad sägs om en gul väg och en fågelskrämma?”
Han skakade på huvudet medan han försökte räkna ut vad som var på riktigt och vad som bara var i hans huvud och Jez började att sjunga.
Ding Dong! The Witch is dead. Which old Witch? The Wicked Witch!Ding Dong! The Wicked Witch is dead.
Wake up - sleepy head, rub your eyes, get out of bed.
Wake up, the Wicked Witch is dead.
Bilen saktade ner och svängde in på en smalare väg.
“Vi är nästan framme nu. Hur mår du?”
“Bättre”, sa han och kände hur han fick en bultande huvudvärk.
“Bra, jag är ingen sjuksköterska.”
Hon parkerade och steg ur för att hjälpa honom. Han kände att han var stadigare på benen medan han lutade sig på henne och följde med upp för stegen till verandan och satte sig i en bekväm stol.
“Vänta här så ska jag hämta dig något att dricka”, sa hon till honom och gick in i huset.
Han såg sig omkring, huset låg i en skuggig dunge, det fanns flera garage och andra små byggnader spridda runt omkring, och den fanns bilar, traktorer, skördetröskor och andra maskiner på nästan alla ytor runt omkring dem. Det fanns ögon i skuggorna och de bevakade honom, de vaggade och rördes, men han visste att det inte var riktiga, de var helt enkelt hallucinationer skapade utav hanns överhettade hjärna.
“Här har du”, sa hon till honom när hon kom tillbaka. ”Det bästa is teet som du kan få tag på i området.”
Han vände sig och tittade på henne medan hon hällde upp det is teet ifrån en stor kanna, sedan tog han glaset och svepte allt.
“Lugnt”, skrattade hon. “Drick inte för snabbt, det får dig bara att må illa.”
Hon fyllde hanns glas igen och sedan fyllde hon ett mindre glas till sig själv. Hanns mage gjorde uppror och slog knut på sig själv, smärtan fick svetten att droppa ner för hanns rygg men han var för stolt för att låta henne veta att hon hade rätt.
“Det är gott”, lät han henne veta och drack lite till ifrån glaset.
“Det var vad jag sa”, hon log mot honom som om hon kunde se igenom hanns bluff.
De satt i tystnad och tittade ut på de skälvande skuggorna som dansade under träden, hon verkade inte se något konstigt i det hela så han antog att det bara var i hanns huvud. Is teet gjorde honom gott, han kände hur han kyldes ner och hur han började fungera normalt igen. Den gamle mannen var bara en del utav hanns livliga fantasier och han föreställde sig hur han och Trent skulle skratta åt hur dumt det hade varit inom några dagar. Anabelle skulle å andra sidan aldrig få veta något om det, hon skulle inte se det roliga i det hela och hon skulle bli ledsen när hon tänkte på faran han hade varit i. Söta, underbara Anabelle. Hanns hjärta värkte när han tänkte på henne, den mest perfekta kvinnan som någonsin vandrat på jorden.
“Vem är hon?” frågade Jez.
Han tittade förvånat på henne, “Hur visste du att jag tänkte på en kvinna?”
Hon skrattade, “Du har tittat döden i vitögat, sett gamla svarta män och häxor. De allra flesta männen skulle tänka på dem som de har kära, de som de vet är riktiga och sanna i en sådan situation.”
“Anabelle”, berättade han för henne. ”Min fru.”
“Det är bäst att du går tillbaka till att tänka på henne igen; verkligheten kommer att vara här tids nog.”
Sedan satt de i tystnaden igen, och vilade ifrån hettan och den dammiga dagen.
***
Ögonen i skuggorna kröp och rörde sig. ”Det är orättvist, det är orättvist.” Väste och fnyste de. ”Vi såg honom först han är vår. Han är vår.”
Kapitel 9
“Det är min mormors recept”, lät hon honom veta. ”Jag är den enda som vet vad den hemliga ingrediensen är, nuförtiden.”
“Du borde ta patent på det. Din mormors is te skulle bli en succé över hela världen, och du skulle bli rik.”
Hon skrattade, “Jag bryr mig inte om rikedomar. Om jag hade brytt mig så hade jag stannat i staden istället för att flytta hit ut.”
“Kommer du ifrån staden?”
“Min mamma flyttade dit med oss alla när jag var liten, jag hatade det, men vad kan ett barn göra? Sedan blev min mormor gammal och behövde hjälp och ingen ville ta hand om henne so jag såg min chans. Det är här jag hör hemma...” hon lyfte sin hand och pekade ut i dungen. ”Det är här som stigarna och träden vet mitt namn, där fåglarna sjunger min sång...” hon slutade och tittade blygt på honom, ”Det låter väl dumt.”
“Inte alls”, svarade han. “Jag känner igen känslan även om den är länkad till ett annat ställe för mig.”
“Stället där din fru finns?”
Han flinade, “Just det.”
“Har du några barn?”
“Tre döttrar”, svarade han stolt.
”Så underbart, du måste vara så glad. Hur gamla är de?”
”De är fem, tre och så är det lillan som är elva månader”, berättade han för henne. Han plockade upp börsen och tog fram ett foto av flickorna. ”Här, det här är ett foto jag tog av flickorna förra månaden.”
”Åh så söta de är”, sa hon. ”Så underbart. Du är verkligen en välsignad man.”
Rysningar kröp ner för hanns rygg, bilden utav en kvinna blinkade förbi hanns ögon och han hade en känsla utav déjà vu, hade inte det här hänt förut? Eller var det hanns hjärna som fått spatt igen?
“Jag har döttrar också”, berättade hon för honom med en trött röst. “De är med deras pappa, det är bäst så… jag har inte ens några foton utav dem.” Hon steg upp och skakade sig som om hon skakade bort dystra minnen ifrån hennes axlar. ”Nog om det. Hur är det med dig? Varför är du här och vad har du gjort med din stackars bil?”
Han steg upp också, men sakta, “Jag söker efter min bror. Han fick ett jobb häromkring förra månaden och vi har inte hört utav honom sedan dess. Det är olikt honom och jag är här för att se att allt är som det ska med honom.”
Hon såg allvarlig ut när hon lyssnade på honom, “Har du någon adress eller ett namn som kan berätta om vart han tog vägen?”
“Nej, allt han sa var att han skulle arbeta på en gård.”
“Och exakt hur länge sedan var detta?”
“Jag fick brevet första veckan i juni men … det måste ha tagit brevet en vecka att anlända, så han måste ha åkt hit i slutet av maj.”
Hon stod tyst och tittade djupt in i skuggorna medan hon tänkte på det.
“Plöjningen var redan bort gjord”, sa hon sedan. ”Det var efter sådden och efter det att boskapen hade blivit flyttad till sommarbetet på de flesta gårdarna. Det fanns inte så mycket arbete som behövde göras för en hjälpreda på de flesta gårdarna vid den tiden så det minskar de möjliga gårdarna där han kunde ha fått jobb.”
Han kände hoppen flöda in i honom igen när hennes ord sjönk in.
“Jag vet att LaVelles byggde en ny lada vid den tiden... och jag tror att Birchmans dikade...” hon drev iväg i tankarna en liten stund och sedan vände hon sig till honom. ”Vi gör så här. Jag kör dig tillbaka till bilen och hjälper dig starta den. Sedan åker jag hem och ringer ett par telefonsamtal medan du åker hem till dig och vilar. Sedan kan du komma tillbaka när du är utvilad och jag kan berätta vad jag fått reda på och hjälpa dig hitta din bror.”
Plötsligt kände han hur trött han var och nickade, “Det låter toppen. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog...”
“Tacka mig inte förens allt är över”, hon log mot honom och pekade på bilen.
Han gick direkt till bilen och steg in, och hon flinade segervisst mot skuggorna före hon steg in i bilen också.
***
Skuggorna morrade när bilen backade ut ifrån garden och körde iväg. ”Nej! Nej! Nej! Han är vår! Han är vår!” Sedan började de röras med samma fart som springande hundar och de flåsade och skällde på vägen. ”Stoppa det! Stoppa det! Stoppa det!”
Kapitel 10
Bilen startade på först försöket när det kom fram till den och Jez förklarade för honom att hettan troligen hade stannat bilen, och att han borde fylla på vatten i kylaren. Han kunde inte minnas att mätaren hade visat att bilen gick varm, men å andra sidan så kunde han ju minnas saker som helt klart var hallucinationer, så han kunde ha missat det. Hon stod vid vägen och tittade på hur han vände bilen och han fick en sista skymt utav henne i backspegeln när han körde iväg. Det hade varit uppfriskande att träffa en normal person igen, tänkte han, när han följde vägen tillbaka till gästhuset och han såg fram emot att träffa henne igen och se om hon kunde hjälpa honom hitta Trent.
Hanns drömmar var fyllda med ljudet utav rytande stormar, skrikande kvinnor, skällande hundar och rösten utav en gammal man som sa, “Vad vet du om häxor gosse?” Fylliga kvinnor sträckte sig efter honom, skuggorna hade ögon och grillen på en Cheva ’58 flöt förbi lit nu och då. Den gamla mannen i svart förvandlades till Lucifer som stod på en dammig vägkorsning i den Amerikanska södern, han försökte köpa Wileys själ medan Robert Johnson sjöng sin blues.
Blues fallin' down like hail
Blues fallin' down like hail
And the days keeps on worryin' me
There's a hellhound on my trail
Hellhound on my trail
Hellhound on my trail
Kvinnor grät, jämrade sig och stönade, mjuka läppar putade frestande, skuggor sprang och grillen på en Cheva flöt förbi … flöt förbi… en Cheva ’58 … han kämpade för att vakan, han var tvungen att tänka klart, det var något som han var tvungen att minnas. Hanns hand rörde sig, men det kändes som att den lyfte hela världens vikt, hanns fot föll ut ur sängen och sedan kämpade han sig sakta upp i sittande position. Det var fortfarande natt och inga lampor var tända. Hanns huvud bultade och värkte, hanns mun var torr och hanns händer skakade. Grillen på en Cheva, tänkte han gång på gång, grillen på en Cheva. Ljuset ifrån lampan på nattduksbordet stack som knivar i hanns ögon och han blinkade ett par gånger för att vänja sig vid ljuset. Trent körde en Cheva. En blå Cheva.
Benen skakade under honom när han kämpade sig in i badrummet för att duscha. Grillen på en Cheva. Han hade sett den någonstans men hans huvud var för rörigt för att han skulle minnas var. Det kalla vattnet i duschen fick honom att kvickna till och en kopp kaffe fick huvudet att klarna något. Mardrömmarna bleknade och han fann det enkelt att sopa bort dem när han mindes värmeslaget ifrån gårdagen. Trent körde en Cheva ’58, tänkte han, men det betydde inte att han hade sett grillen på den Chevan. En kopp kaffe till, huvudet klarnade ännu mer och han mindes var han hade sett den, den hade stuckit ut under en presenning som han hade sett på en av gårdarna han besökt under gårdagen.
Det var fortfarande natt men han bestämde sig för att åka dit och titta lite närmre. Luften var svalare, han riskerade inte att få värmeslag igen, och ingen skulle veta att han varit där och tittat. Ägaren utav gården skulle inte bli varnade om det var hanns brors bil och han skulle ha en större chans att hitta honom. Jez bodde lite längre ner efter den vägen och han kunde besöka henne så fort gryningen kom. Det skulle vara väldigt tidigt på morgonen men han var ivrig på att få veta vad hon hade kommit fram till och hon hade sagt till honom att komma när han var färdig vilad, utan att säja någon tid. Rysningar av rädsla rann utför hanns rygg, tänk om det var Trents bil, vad hade hänt honom och skulle han finna honom vid liv?
***
Ögonen i skuggorna glittrade och sken, han hade gått ut på natten. Jakten kunde börja! Ivriga andetag flåsade, klor grävde sig ner i jorden och jakten började. De jagade bilen snabbt och enkelt som vinden, smaken av blod fyllde deras munnar. Bytet var deras, de skulle få honom, de skulle få honom.
Kapitel 11
Han hittade presenningen och lyfte den för att se mer utav bilen, det var för mörkt, han fumlade för att tända ficklampan, och världen runt omkring honom höll andan. Varje liten sak spände sig, löven darrade och förväntningen förvandlades till knutar. Ljuset visade den blå färgen på Chevan och hanns hjärta hoppade över ett slag, sedan flyttade han sig för att se bilen bättre medan han tog bort mer utav presenningen. Ljudet ifrån presenningen dränkte ljuden ifrån natten och han hörde den aldrig när de kröp upp bakom honom. De sniffade och flåsade och sedan grävde sina klor djup i hanns kött och drog iväg med honom.
Den skarpa smärtan ryckte honom tillbaka till nuet, han skrek av smärta och försökte sparka sig fri ifrån de vassa klorna och tänderna som grävde sig in i hanns kropp. Skuggorna fick substans och förvandlades till skrämmande monsterlika former av kvinnor, mörka och grymma med eldar brinnande i ögonen. Rädslan fick hanns lemmar att frysa och bli orörliga, hanns bröst knöts i kramp, hanns hjärta slutade slå och hanns lungor skrek efter luft. Sedan byttes rädslan ifrån isande till het och värmen gav honom styrka, han sparkade de onda skuggorna, bröt sig loss ifrån deras klor och sedan sprang han.
“Ta honom! Ta honom!” skriade skuggorna.
Wiley sprang för sitt liv, så fort han bara kunde, över fälten och in i skogen. Skuggorna han ikapp honom nu och då och nafsade honom men han bröt sig fri och fortsatte att springa. Deras ögon dansade omkring honom och deras skratt gjorde hanns själ skräckslagen. Marken verkade hjälpa dem genom att skicka upp rötter och stenar i hanns väg och han ramlade och föll så snart han trodde att han skulle komma undan dem. Det fanns ingenstans att gömma sig, ingenstans där han var säker och han skrek i panik så fort han kom ihåg det, de skulle fånga honom.
“Han är min!” skrek en röst.
“Nej han är min! Jag såg honom först!” svarade en annan röst.
De käbblande rösterna försvann bakom honom och han fann hopp igen, kanske var detta hanns chans att komma ifrån dem. Marken försvann under hanns fötter och han föll nerför stranden till ån och landade på stenarna, han kämpade för att komma upp på fötterna men hanns ben lydde honom inte så han började krypa istället. Över stenarna, genom det grunda vattnet och upp på den andra sidan.
“Var är han? Finn honom!” skrek en röst och jakten började igen.
Wiley grävde ner fingrarna i marken under träden och drog sig själv längre bort. Smärtan gjorde honom blind och svag och det nyfunna hoppet dog igen. Han kunde inte springa, han kunde inte gömma sig, vad annat kunde han göra för att rädda sig själv.? Varför hade han inte lyssnat på den gamle mannen i svarta kläder...
“Låt honom inte slippa undan! Hitta honom! Hitta honom!” kraxade rösterna inte långt bort bakom honom.
Han kröp vidare medan tanken på den gamle mannen hängde kvar i hanns tankar, det hade inte varit lång ifrån där han var nu där han hade mött mannen och pratat med honom i skydd av träden.
“Det är inte riktigt”, viskade han till en sten bredvid honom. ”Jag måste få tag i Jez, hon kan hjälpa mig, hon kommer att veta vad jag ska göra.”
Klor grävde sig in I hanns arm och rullade över honom på rygg. Svarta skuggor formade som kvinnor och korpar cirklade runt honom medan de skrek och skriade i triumf. Deras långa armar sträckte sig efter honom, deras klor rev hanns kläder till trasor, de drog honom med sig och han kände ingenting. Ljuset ifrån månen och stjärnorna försvann och formerna utav skuggorna flöt ut till stora puffar av fluff. Deras stora svarta vingar rördes, deras munnar öppnades men det var inget ljud.
Han öppnade sin mun och skrek allt vad han kunde, “Jez hjälp mig!” men det kom inte ut något ljud.
Ett skarpt ljus förblindade honom, ljuset vid slutet utav tunnel, tänkte han, detta är hur jag dör… och sedan blev allt svart.
Kapitel 12
“Jag sa till dig att jag inte är någon sjuksköterska eller hur?” frågade hon.
Han försökte att forma orden men misslyckades så han nickade istället.
“Vilken röra du har ställt till för dig själv, uh? Sa jag inte till dig att åka hem och vila? Tog du mitt råd? Nej! Du var bara tvungen att springa runt i skogen som en galenpanna. Är det så? Du är helt galen och borde låsas in? Har du rymt ifrån något slags mentalsjukhus?” Hon stannade inte för att vänta på svar hon fortsatte bara att skälla på honom medan hon tittade på hanns sår och blåmärken. ”Jag borde inte hjälpa dig, det vore nog för det bästa. Herren vet vad för slags psykiska problem du har.”
Hon steg upp och gick iväg, han ville skrika av rädsla men kunde inte få fram ett ljud. Rädslan gav honom kraft och han lyckades vända sig och komma upp på sina händer och knän för att följa henne. Han var förvånad över att finna att han legat på marken framför hennes veranda men också lättad för att hon fortfarande var i närheten. Kraften han lade ner på att ta sig upp för trappstegen var enorm och han var helt utmattad när han tog sig upp för det sista steget. En radio spelade inne i huset och han hörde hur en reporter talade om värme böljan och hur folk hade blivit tokiga utav hettan och att folk hade börjat dö också. Han stängde ögonen, värmeslag, han visste att det drev honom till vansinne och han föll fortfarande för det och betedde sig som om det var verkligt.
Han vaknade igen på eftermiddagen, han låg fortfarande på verandan, och fann att hon hade rengjort hanns sår, plåstrat om honom och lagt ett lakan över honom. Radion spelade fortfarande och han kunde höra hur hon rörde sig inne i köket medan hon sjöng med.
Politicians hide themselves away
They only started the war
Why should they go out to fight?
They leave that role to the poor
Han tog sig upp på fötterna och lutade sig mot dörrposten medan han virade lakanet runt kroppen, sedan gick han in i huset. Köket liknade inget han hade förväntat sig, varje yta var täckt med maskin delar, muttrar, skruvar och bultar. Jez stod vid spisen med ryggen mot honom.
“Välkommen till mitt hem Herr Walker”, sade hon utan att vända sig. ”Jag är ingen femstjärnig kock men ingen har dött av det jag lagat till heller.” Hon stängde utav radion och pekade på en stol. ”det är bäst att du sätter dig innan du rasar ihop.”
Han var tacksam över erbjudandet, hanns ben hade började att skaka igen.
“Du hittade mig”, sa han även fast det var uppenbart.
“Ja. Du kröp omkring i dungen bortanför min trädgård och skrek som en vålnad.”
“De var… de…” bilder virvlade i hanns huvud och han började känna sig osäker om vad han hade sett.
”Ja?”
Hon vände sig och tittade på honom och han kände sig liten och blyg som en skolflicka.
“Jag hallucinerade. Jag såg häxor.”
Hon skrattade och skakade på huvudet, “Häxor? Krokiga näsor, vårtor, katter, kvastar och allt?”
Han rodnade och kände sig dum, “Nej.”
“Hungrig?” hon lyfte på sleven och visade honom soppan som hon kokade.
“Ja”, svarade han, glad över chansen att byta ämne.
Hon fyllde en skål och satte den på bordet framför honom, torkade utav en sked med en handduk och gav den till honom. ”Ät upp. Det kommer att få dig att må bättre.”
Den varma tjocka soppan smakade inte som något han hade ätit förut, den var inte oaptitlig men det var inte något som han skulle vilja äta igen heller.
“Här”, hon kom tillbaka in i köket. ”Jag har lite kläder åt dig. Du kan få dem, det är inget som jag vill behålla. Badrummet är där nere till vänster.” Hon pekade lite vagt i den riktningen.
***
Skuggorna krälade och kröp för att kunna se igenom fönstren. ”Nej!” ojade de sig. ”Nej! Han är vår.” Deras klor grävde sig in i marken och de kröp ihop som katter redo att hoppa på sina byten. ”Hon kan inte få honom!” Väste de.
Kapitel 13
Den kortärmade skjortan var lite för stor men byxorna passade perfekt. Han ville inte blöta bandagen så han blötte en handduk och tvättade sig med den så gott han kunde. Sedan gick han för att söka reda på henne igen. Hon var inte i köket och han såg sig om i huset medan han ropade på henne, hon svarade inte och han bestämde sig för att gå ut ur huset. Solen sken genom trädtopparna och solstrålarna sände ett kalejdoskop av former och färger genom luften och färgade allt under dem. Synen var häpnadsväckande och han stod där helt hänfört tills hon dök upp vid hanns sida och drog honom tillbaka till verkligheten igen.
“Du borde hålla dig borta ifrån solen för tillfället”, sa hon till honom, drog in honom på verandan och hade honom att sitta på en stol. ”Jag kan inte vara din barnvakt hela tiden, du är en vuxen man trots allt.”
“Jag är ledsen, det var bara... Jag har aldrig sett något så vackert förut”, sa han medan han tittade ut på trädtopparna, bara för att finna att solstrålarna var borta.
“Du måste vara en stads pojke”, hon skakade på huvudet. ”Kan jag hämta något till dig?”
Han kom ihåg värmeslaget och att han behövde dricka mycket och sa, “Lite mer utav ditt is te skulle vara trevligt, tack.”
Hon gick in i huset och han lutade sig framåt för att se om han kunde se solstrålarna igen men allt han kunde se var vanligt solljus, dammiga löv och torra träd som tornade upp över skrot upplaget som var Jezs trädgård. Besviken över att inte se några vackra färger igen så började han studera bilarna som stod lite varstans i trädgården istället. gamla bilar, nya bilar, tydligt trasiga bilar, bilar som verkade fungera, några var rost högar medan andra var klassiska skönheter som Cheva ’58an som stack ut ur ett garage. En blå Cheva ’58. Hanns hjärta slutade att slå och taggtråd rev söner hanns ådror. Han tittade igen och Chevan var fortfarande där så han steg upp och gick fram till den. Det var overkligt, som om han flöt över marken istället för att gå på den och när han kom fram till bilen så svävade han över den och studerade varje detalj. Det var Trents bil.
Ljudet utav musik drog honom tillbaks till huset, andlös gick han uppför trappstegen till verandan och satte sig på stolen innan Jez kom ut med is teet. Hanns huvud snurrade med blinkande bilder och färger och det kändes som om han hade hamnat mitt i en karneval av galenskap. Hon hade bytt kläder när hon kom ut igen och hade på sig en sommar klänning och hade svarta tunga kängor till. ”Så det är så älvor med kängor ser ut”, tänkte han och såg inget konstigt i det. Is teet smakade ännu bättre än dagen före och han tömde glaset och hon fyllde det igen. Kalejdoskop solstrålarna dansade i hennes hår och han försökte plocka dem för att göra en bukett som om de var blommor.
“Följ mig”, sa hon med en mjuk röst och gick in i huset igen.
Han steg upp för att följa henne och stannade sedan… det var något som han skulle göra, tänkte han. Eller var det något som han hade gjort? Han såg sig omkring för att räkna ut vad det var men tanken undkom honom och han vände för att följa henne in i huset. Hon dansade likt ett starkt färgat höstlöv i en höststorm och han dansade efter henne, genom huset, upp för trappan och in i ett stort vardagsrum. Rummet var fullt med blomkrukor, det var låga växter med lila blommor och gula frukter över allt i dem, ett svagt ljus kom ifrån taket. Han tittade upp och såg färgglada ljushållare gjorda av dekorerat glas hängande i tunna kedjor, och synen fyllde honom med så mycket lycka att han var tvungen att skratta. Det satt fönster på alla fyra väggarna, de var vidöppna och gardinerna flaggade medan vinden bar sval äppeldoftande luft in i rummet. ”Vilket fantastiskt rum”, tänkte han, ”jag skulle kunna stanna här för alltid.”
”Kom hit”, sa hon till honom, ”det är något som jag vill ha utav dig. Det är något som jag behöver.”
***
Skuggorna kastade sig mot skyddsmuren sunt huset, grävde, bet, klöste för att komma igenom. De spred sina vingar för att flyga upp till fönstren men fann att de inte kunde ta sig upp ifrån marken. Skrikande och med jämrande klagan kastade varje ond trollformel och förbannelse som de kunde.
Kapitel 14
Han vände sig om och tittade på henne, det var fantastiskt vilken skillnad en klänning kunde göra, hon såg så mjuk och feminin ut nu. Hon hade sparkat utav sig kängorna och satt på soffan med en skål full med gula frukter som hon öppnade och tog ut kärnorna ur.
“Jag har behandlat dig väl, eller hur?” frågade hon. ”Jag har hjälp dig när jag har kunnat.”
“Ja”, han gick och satte sig bredvid henne i soffan.
***
Skuggorna utanför huset fick form, blev fasta och de kallade sina trälar och beordrade dem att förstöra skyddsmuren. Väsande och spottande häxor med bara ett mål, en önskan, att ta sig in i huset och att stoppa den sjätte dottern utav den sjätte dottern ifrån att binda mannen till henne. Om hon lyckades, om hon blev gravid med hennes sjätte dotter... då skulle hennes krafter bli så starka att alla andra skulle bli hennes marionetter, hennes slavar. De var tvungna att stoppa henne.
Talora beordrade sina trälar att gräva sig in, Jerushah fokuserade på de trollformler som skadade den osynliga muren medan Behira och Zelphia dansade bokstavligen upp en storm. Mehalia och de lägre rankade häxorna kokade och bryggde med de delade inte med sig utav vad de hade i sina kittlar.
***
“Här, smaka de här”, sa hon och gav honom några frukter. ”Jag har så gärna hjälpt dig. Folk måste se efter varandra annars så faller den här världen samman. Tycker inte du det?”
“Ja”, han nickade och åt utav den äppeldoftande frukten.
“Jag vet att det är en mycket stor gåva som jag vill ha utav dig, även om den inte kommer att kosta dig mycket...”
Hon såg så sårbar ut att han bara var tvungen att lägga armarna runt henne. Hennes skin var mjukt som silke och hon doftade som trevliga minnen och luften runt henne smakar lycka och glädje.
“Det är OK”, sa han till henne medan han höll henne försiktigt. ”Fråga bara.”
“Jag är orolig att du kommer att tycka illa om mig...”
“Det är OK”, sa han och kysste hennes panna.
“Jag har förlorat min familj. Jag har förlorat allt jag älskat... och jag blir bara äldre...” hon slutade och tvekade.
***
Himmelen var full med mörka moln och Behira och Zelphia började skicka blixtar mot muren runt huset, blixt efter blixt slog ner och fick marken att skälva. Den skälvande marken fick tunnlarna som Taloras trälar grävde att rasa och hon röt i raseri när maken svalde dem, och sedan i triumf när en spricka i muren blev synlig. Jerushah rusade dit för att ta kontroll över tillfället och Mehalia beordrade sina trälar gräva fram de jordtäckta tjänarna ifrån den raserade tunneln och sedan fylla hålet med brygden som hon och de lägre rankade häxorna hade bryggt.
***
En kvinnas ansikte blinkade förbi i hanns huvud, han kände henne men han kunde minnas hur. Det var viktigt och han försökte att fokusera och sortera tankarna. Huset började skaka och han tappade bort tanken och såg sig om.
“Vad var det?”
“Åskan”, sa hon till honom. ”Jag hoppas att det betyder att det kommer att regna.”
Han kunde känna hur hon darrade och han höll om henne hårdare, hon såg så liten och svag ut, likt ett nyfött kid, och han ville skydda henne och hålla henne säker, hjälpa henne så som hon hade hjälpt honom. Det låg en filt över soffryggen och han tog den och lindade in dem båda med den för att få henne att känna sig tryggare.
“Det är OK”, sa han till henne. ”Det är OK.”
“Jag lovar dig, det som händer här stannar här...” viskade hon i hanns öra. ”Lita på mig.”
“Det gör jag”, sa han även om han fortfarande inte visste vad allt handlade om och han vände sig för att titta på henne.
Hennes ögon fylldes med tårar och han kunde se smärtan i hennes ansikte, djup bottenlös smärta och sorg. Att se tårarna fick hanns hjärta att brista och han kysste bort dem, precis som han brukade göra med ... bilder blixtrade förbi i hanns minne, ett ansikte, flera ansikten... det var något som han borde minnas.
***
Häxorna skrek i triumf när sprickan i muren öppnades ännu mer, de höll på att vinna! Bara en liten bit till och de skulle kunna byta igenom och gå in.
Kapitel 15
***
***
“Anabelle”, viskade han och namnet ekade igenom hanns kropp.
“Hon kommer aldrig att få veta något”, viskade hon med smärta droppande ifrån hennes andetag. ”Vad som händer här stannar här.”
“Vad är det som du vill ha?” Han studerade hennes plågade ansikte för att finna svar.
“Ett eget barn. Innan det är för sent…” hon skakade och skälvde. ”Smärtan ... sorgen äter mig.” Hon rörde försiktigt hanns hand. ”Jag förstår om jag ber dig om för mycket, men jag lovar dig, hon skulle aldrig få veta. Aldrig.”
***
Häxorna och deras trälar hurrade när Mehalias bryggd fick ett utbrott och syran gjorde muren tunnare. Snart, snart...
***
Anabelle var hanns fru, det var hennes ansikte som han sett blixtra förbi, och de hade barn, döttrar. Det var mer också, han hade en bror, Trent, och det var därför han hade kommit dit. Han var tvungen att finna Trent och...
Hon ojade sig av smärta och kramade honom hårt, “Snälla...”
“Jag måste hitta min bror”, mumlade han. ”Jag måste hitta Trent.”
“Hjälp mig”, bad hon med en ömkansvärd röst, “och så hjälper jag dig. Jag hjälper dig att hitta honom då morgonen kommer.”
Det var något som inte stämde, han viste inte vad men han visste att han inte litade på henne.
“Vet du hur man hittar honom?” frågade han.
“Ja”, hennes röst bröts och svetten formade pärlor på hennes skinn.
***
Klor, huggtänder och fingrar sträckte sig igenom sprickan i muren och de gnagde den till små bitar, krossade den som om den var ett ägg skal. Det var bara ögonblick ifrån att bryta igenom den.
***
Han var säker på att det var något slags trick, att han skulle passa sig. Det var något med hanns bror som inte stämde men han kunde inte minnas vad. Hon ljög, bestämde han, hon tänkte inte hjälpa honom, tänkte inte hjälpa honom att finna hanns bror.
“Hjälp mig att hitta honom först. Hjälp mig att hitta Trent och så hjälper jag dig”, sa han till henne och log självgott på insidan, det skulle ställa allt rätt. Han skulle inte ge henne något om hon inte hjälpte honom att hitta hanns bror.
“Jag lovar att jag ska finna din bror och ta dig till honom”, sa hon med en klar mjuk röst. ”Lovar du att hjälpa mig när jag har sammanfört er två?”
***
Behira och Zelphia sköt blixt efter blixt på den försvagade muren, och de brydde sig inte om hur många trälar som de dödade när de gjorde det. Talora lät piskan vina och tvingade tjänarna till sprickan och genom den, och när tjänarna tog sig igen så började de riva muren som on den vore gjord av kartong. Allt bara rasade ihop...
***
Jezebel skrek i smärta och rullade ihop sig till en boll, “Lova”, gnydde hon, “lova.”
“Vad är det?” han var verkligt orolig för henne. ”Är du sjuk? Behöver du en läkare?”
Han tog på hennes bleka fuktiga hud och fann att hon var konstigt kall. Hennes ögon var dimmiga och hennes andning var ytlig. Hela huset skakade och darrade och han tyckte att han hörde någon knacka på dörren.
”Lova”, viskade hon. ”Lova först.”
“Jag tror att det är någon vid dörren”, sa han till henne. ”Jag ska gå och öppna den och sedan ringer jag efter hjälp.”
Han försökte ställa sig upp och hon klängde sig fast vid honom, “Snälla lämna mig inte så här. Inte utan att låta mig veta först.” Bad hon.
Han tyckte synd om henne, hon var så svag och hade så ont att han ville trösta henne.
“Jag lovar”, sa han till henne. ”Du lovar att hjälpa mig att hitta min bror och jag lovar att hjälpa dig när jag mött honom igen.”
“Jag lovar”, sa hon till honom.
Kapitel 16
Smärtan försvann ifrån hennes ansikte, hon hoppade upp på fötterna och växte sig lång och stark och sedan vände hon sig mot trappan för att möta trälarna som var på väg upp.
“Gå ner igen!” ropade hon. “Stig undan och släpp fram era ägare.”
Trälarna föll ner på golvet och kröp ner för trappan igen och ett ögonblick senare så sprang häxorna in i rummet skrikande och skränande. Behira kastade en blixt på Jezebel, och den bleknade och försvann.
“Jag har hanns löfte”, sa Jezebel med en röst lika stark som åska.
De lägre rankade häxorna gnydde och darrade av skräck, flera utav dem föll på knä och började be om förlåtelse, yrkande att det hade blivit missledda eller tvingade, men Jezebels systrar stannade på fötterna och såg på henne med trots.
“Ett löfte är ingen dotter”, kraxade Zelphia.
“Kraften är inte din, inte än”, väste Jerushah och sände giftormar mot Wiley.Jezebel skrattade och ormarna förvandlades till färgglada fjärilar som flög ut genom fönstren.
“Jag har kanske inte den ultimata kraften, än, men jag är fortfarande den sjätte dottern av den sjätte dottern och jag är starkare än er, och fortfarande starkare än Zelphia”, påminde hon dem.
Talora tjurade och satte tillbacka händerna i fickorna utan att försöka kasta trollformeln som hon hade förberett. Mehalia drog efter andan som att hon var på väg att säja något men sa inget. Behira hade ursinne och blixtar i sina ögon och hon steg fram för att konfrontera Jezebel.
“Jag förbannar…” skrek hon högt, “jag förbannar… jag förbannar…”
“Ja?” frågade Jezebel med ett roat leende.
“Jag förbannar… jag förbannar … jag förbannar… “ Behira skrek högre och högre men hon kunde inte avsluta förbannelsen.
Wiley såg på, oförmögen att röra sig eller tala. “Häxor”, tänkte han. “Den gamle mannen hade rätt.” Eller, hallucinerade han igen på grund utav värmeslaget? Det fanns inget sätt att få reda på vad som var verkligt och inte.
Jezebel stoppade Behira genom att sätta en frukt i hennes mun, “En utav er har något som rätteligen tillhör mig.” Lät hon dem veta. “Var är han?”
Alla häxorna och de lägre rankade häxorna flyttade sig bort ifrån henne i en svepande rörelse.
“Vem tog honom?” frågade Jezebel med en krävande röst. “Vem förrådde mig först?”
“Det var Huetta!” pep Bethiah, “Hon tog honom!”
Jezebel vände sig mot Huetta, “Är detta sant?”
“Nej!” viskade Huetta med skräck i rösten.
“Det är sant, det var hon som tog honom!” insisterade Bethiah. “Fråga henne om bilen!” sa hon med ett hämndlystet leende. “fråga henne vart hon fick tag på den!”
“Huetta LaVelle!” ropade Jezebel. “Kom hit och berätta det för mig.”
Huetta kröp över golvet, gnyende och jämrande, på armar och ben som darrade av skräck, “Jag har honom”, gnydde hon, “jag har honom.”
“Och Chevan?”
“Den tillhör honom”, jämrade sig Huetta.
Wiley försökte förstå vad det var som hände, och han önskade att han kunde röra sig så att han kunde nypa sig i armen för att se om det var en dröm.
“Det var det jag sa!” Bethiah hoppade runt. “Jag sa det!”
“Ja, det gjorde du”, Jezebel vände sig mot henne. “Och när hade du tänkt berätta för mig om mannen som bodde i ditt gästhus?”
Bethiah tittade skräckslaget på Jezebel och backade in i ett hörn.
“Ge honom till mig Huetta”, krävde Jezebel.
Huetta rörde sig, kallade på hennes trälar och beordrade dem att hämta hennes fånge. Jezebel satte sig bredvid Wiley, lade sin arm runt honom och knäppte med fingrarna.
“Din bror kommer att vara här snart”, sa hon till honom. “Jag lovade att jag skulle hitta honom, eller hur?”
Wiley fann att han kunde röra sig igen, och han flyttade sig bort ifrån henne och frågade, “Vad är du?”
“Jag är din vän Wiley Walker, jag är den som lovade att hitta din bror”, hon log mjukt emot honom och rörde vid hanns axel.
“Vad är de?” han tittade spänt på henne och pekade ut i rummet.
“Vilka?” frågade hon och tittade dit han pekade.
Han såg sig omkring och såg att rummet var tomt. Det enda som rörde sig var gardinerna som dansade i den svala vinden och regndropparna som blåste in genom de öppna fönstren. Kvinnorna eller häxorna som hade fyllt rummet var borta och det fanns inga spår som visade att de någonsin varit där.
Det knackade på dörren och Jez lämnade honom för att öppna den, han kunde höra hur hon pratade med någon och sedan kom de upp för trappan.
“Och här är han”, sa hon och log mot honom, “den förlorade brodern.”
Wiley trodde inte sina ögon, Trent stod där bredvid henne, magrare och äldre, men fortfarande samma gamla Trent. Han steg upp och kramade om honom och skrattade lättat, han var verklig, det var sant.
Kapitel 17
Wiley och Trent stannade en natt som gäster hos Jez de pratade om vad som hade hänt och vad värme böljan hade ställt till. Trent berättade om hur han hade varit och arbetat uppe i bergen, ovetande om att hanns bror sökte efter honom. Han hade inte kunnat ringa som han hade lovat, men han hade skickat flera brev för att förklara vad som hänt, brev som aldrig hade kommit fram till Wileys brevlåda. Jez hade pikat Wiley och gett Trent ledtrådar tills Wiley gav upp och berättade för Trent om värmeslaget och hallucinationerna som han hade upplevt, och Trent lovade att inte berätta för Anabelle även om det var frestande.
Luften var svalare och naturen var fylld med grönska och blommor dagen som Wiley och Trent lämnade Alruna för att åka tillbaka till staden. Trent hade bestämt att han ville bo hos Wiley och hanns familj ett tag och Wiley hade välkomnat idén, de hade inte tillbringat tillräckligt med tid tillsammans på sistone. Jez hade köpt Trents bil och det gav honom lite extra pengar som han kund spendera på en “semester” som han kallade det, och han hade ju inga hjul som han kunde rulla ner för vägen på.
***
Trent hade åkt efter en månad, han var för rastlös för att stanna på ett ställe mycket längre an så, och rastlösheten hade drabbat Wiley så fort som han hade åkt, det var som om något kallade på honom, som att det var något han måste göra. Han hade berättad om det för Trent en gång då han ringde och Trent hade sagt till honom att stanna hemma, att han skulle stanna där han hörde hemma. Mest av allt så manade han honom att aldrig någonsin åka tillbaka till Alruna, på ett skämtsamt men också allvarligt sätt.
***
Det hade blivit vinter när rastlösheten övermannade honom och han kunde inte stå emot längre. Han hade sett till att få arbeta i en annan stad i början utav december för att kontrollera rastlösheten, och det hade hjälpt, men en kväll så svängde han helt oplanerat höger när han var på väg hem. Den dåligt underhållna vägen tog honom ner i en dal, förbi en vägskylt som det stod “..run.” på och genom en mörk och lugn by. Han viste vart han var å väg, hav viste att han hade gett ett löfte och att han var tvungen att hålla det. Hon hade lovat att hitta hanns bror och hon hade hållit sitt löfte.
Jez öppnade dörren innan han hade hunnit knacka på den, doften av äpplen och glada minne omfamnade honom. Fullmånen fick snön att skimra som silver glitter och hennes skratt fyllde honom med otrolig lycka. Hon sade inget, det gjorde inte han heller, det behövdes inga ord för båda visste redan. Det som händer i Alruna stannar i Alruna. Jez dansade genom huset medan hon hämtade te för att fylla honom med värme i den kalla vintern och gula frukter som doftade äpple och hon sjöng hela tiden.
I've got a Mandrake Root
It's some thunder in my brain
I feed it to my babe
He thunders just the same
Food of love sets him a flame
I’ve got the power baby…
I've got the Mandrake Root
Baby's just the same
He still feels a quiver
He's still got the flame
He slows down, slows right down
I've got the power…
-=-=-=-=-=-=- -=-=-=-=-=-=- -=-=-=-=-=-=-
___________________________________________________________________________Alruna är en medicinalväxt som har varit känd i tusentals år. Namnets betydelse är ”All-” som i allt och ”-runa” som i hemlighet, med andra ord ”Den som vet alla hemligheter”. Den gula äppeldoftande frukten kallas ”dudaim”, kärleksfrukt eller ”Satans Äpple”. Växten är giftig och den har traditionellt mest setts som en växt som används utav häxor och trollkarlar. Den finns omnämnd i så skilda verk som bibeln, Pans labyrint och Harry Potter med flera. Växten har många användnings områden beroende på hur man använder den och vilken del man använder, den kan användas för att dämpa smärta, som lugnande medicin eller för att bota melankoli, den ger också hallucinationer och används som ett afrodisiakum. Ägaren till en Alruna har mycket makt/kraft, men riskerar att förlora sin själ till Satan, något som inte är ett problem för en som redan sålt sin själ.
Att bokstäverna på vägskylten fallit bort och säjer ”..run.” alltså ”fly” eller ”spring” på engelska var ett avsiktligt val. Wiley blir så klar förgiftad och han ser faktiskt Alruna plantorna utan att veta vad de är ett par gånger i berättelsen. Det engelska namnet för Alruna är ”Mandrake Root” och det dyker upp i sången av Deep Purple som Jez sjunger i slutet.
De andra sångerna som nämns är;
“Bobby McGee” - Kris Kristofferson.
"Ding-Dong! The Witch Is Dead" ifrån Trollkarlen ifrån Oz.
“Hell hound on my trail” - Robert Johnson.
“War Pigs” - Black Sabbath.
No comments:
Post a Comment