Kapitel 1
Sedan så hade världen börjat rasa samman omkring henne. Hennes arbetsplats hade ”omorganiserat” och kastat ut det gamla och effektiva för att ge plats för det unga och vackra, att vara duktig på ditt jobb var inte längre en merit. Arbetslöshet var något hon aldrig hade upplevt förut och en utav de först sakerna som hon upptäckte när hon började tillbringa så mycket tid i hemmet var att hennes make inte längre var intresserad utav henne och att hennes döttrar var som främlingar. En depression hade följt på det och i mörkret i hennes sinne, hade hon blivit påmind om hennes rötter, vem hon verkligen var. Förändringen hade kommit så gradvis över åren att hon inte hade märkt det men då hon en gång såg det visste hon också vad hon vad hon måste göra, hon var tvungen att vara trogen henne själv och hennes sanna natur.
Hon släppte de smärtsamma tankarna och studerade en padda som stack upp sitt huvud ur det gröna grumliga vattnet i dammen. Den såg sig omkring och bestämde att hon inte var något hot, den klättrade upp ur vattnet, stack in tungan under en sten vid vattenbrynet och ett ögonblick senare började den tugga på en skalbagge som den hade hittat.
Livet var bättre ute på landsbygden, det var där hon hörde hemma och hennes hjärta och själ visste det. Hon hade förlorat hennes make och döttrar tillsammans med allt annat som hon hade arbetat för under årens lopp, och Alruna och Villa Tiamat hade visat sig vara de bästa ställena i världen för henne att se efter sig själv, plocka upp spillrorna och gå vidare i livet. Vägarna, träden och stenarna visste hennes namn och vinden brukade sjunga lugnande vaggvisor för henne för att hjälpa henne att lugna ner sig och få väl behövd sömn. Blommorna bugade för henne och de vilda djuren sprang aldrig iväg ifrån henne, om paradiset var ett ställe på jorden så skulle det vara där, där hon växt upp och tänkte stanna till slutet utav hennes dagar.
Ljudet utav livet runt om henne förvandlades till ett mjukt sorl, lika mjukt som ljudet utav hennes blod när det rann igenom hennes ådror och stillheten hjälpte henne att komma i ett perfekt sinnestillstånd. Hennes fingrar fann stenarna i hennes ficka och hon sträckte ut sitt sinne så att det rörde alla levande saker runt om henne och för att komma i harmoni med världen, och sedan skakade hon om stenarna och släppte dem på marken framför henne. Hon väntade tills hon kunde känna att krusningarna hennes rörelse hade skapat hade ebbat ut, sedan öppnade hon ögonen och tittade på stenarna. Stenarna hade olika färger och märken och med hjälp utav var de låg kunde hon se vad som hände i hennes värld.
”Det kommer inte att regna idag eller imorgon”, berättade hon för paddan. ”Talora behöver se efter hennes hönor, räven har nästan grävt sig hela vägen in nu. Och titta här...” Hon tystnade för att studera stenarna. ”Det här är intressant, mycket intressant... det kommer en främling till byn. En man. En som söker.”
Hon plockade upp stenarna igen, väntade tills hon var i harmoni med världen omkring henne och släppte dem. Den här gången skickade hon all sin kraft och sin fokus mot främlingen som var på väg innan hon tittade på stenarna. Hennes ansikte skulle inte ha visat vad hon tänkte om någon såg henne, paddan hade gått därifrån när hon slutat prata efter som den trodde att hon hade sagt allt som hon skulle säja. Hon plockade upp stenarna och lade dem i fickan, sedan steg hon upp och vandrade iväg, hon hade mycket att göra.
Kapitel 2
Hennes potatis åker så eländig ut och jorden förvandlades till ett tjockt jordfärgat dammoln när hon gick över det. Hon bar dit vatten varje kväll och det var fortfarande krut torrt. Men, det kunde ha varit värre, hon kunde ha fått för sig att odla ris. Efter att hon hade gått över potatisåkern så gick hon igenom ett parti med mycket sly, och så kom hon till sitt mål, stolpen. En utav de fantastiska sakerna med att bo i dalen var att inga radiovågor tog sig fram där, allt måste gå genom ledningarna, all kommunikation Hennes stolpe kopplade samman allt och lät henne lyssna på alla telefonsamtal som ringdes i dalen, ett väldigt bra redskap eftersom de flesta i dalen aldrig skulle tveka om att ljuga för henne. Hon visste helt säkert att ingen skulle berätta för henne om främlingen och att bästa sättet att få reda på något om honom var att vänta på att telefonerna skulle börja ringa. Hon såg till att hon satt skönt i skuggan utav stolpen och så väntade hon.
Hon behövde inte vänta länge på det första samtalet, Dinora Berthelot ringde Rowena Birchman för att låta henne veta att en okänd bil var på väg mot byn, en nattgäst kanske? Jez hoppades att den stackars själen, vem han än var, hade vett att hålla sig borta ifrån Rowena och hennes katter. Inte ens de mest inbitna kattälskarna kunde hantera den kompletta katastrofen som Rowenas husdjur var i mer än ett par timmar åt gången.
En skogsmus stannade vid hennes fötter och sniffade i luften. Jez tog ett färskt grönt löv, förvandlade det till en låg kopp och fyllde den med vatten och sedan såg hon på medan den drack vattnet och åt upp lövet.
”Gör mig en tjänst”, sa hon till musen och sedan sopade hon ihop lite torr jord och spred den i ett jämnt lager över marken. ”Dansa för mig innan du går.”
Musen bugade sig och sedan dansade den ett par steg innan den sprang in i slyet och skuggan där. Jez lutade sig fram och läste spåren som dess fötter och svans hade gjort i dammet. Lawinia Appelman skulle ringa nästa samtal enligt spåren och Jez målade upp en bild utav den gamla kvinnan i sitt huvud. Hon skulle spinna och fiska efter komplimanger och information och hon skulle försöka ge främlingen en gåva, utan någon skam som helst i den gamla kroppen. Inte för att gamla haggor som Lawinia någonsin såg deras ålder på ett realistiskt sätt, kanske var det en välsignelse så de som åldrades fick, blindhet när det handlade om de skavanker som ålder orsakade. Kanske led hon utav samma sorts blindhet utan att veta om det.
Tråden surrade och Lawinias upphetsade röst började kvittra och berätta för hennes dotter allt om mannen som Lawinia hade sänt till henne. Mannen, lät hon dottern veta, var ett friskt exemplar och han var far till döttrar. Han skulle vilja hyra gästhuset i mer än en natt och det skulle ge dem tid att ... orden tystnade, orden som de aldrig vågade säja högt utifall att någon hörde dem. Jez flinade när hon tänkte på det, de var sådana idioter, hon kunde höra dem och hon kunde också läsa mellan raderna. Bethia skulle försöka fånga mannens intresse så gott hon kunde. Det var också en roande tanke, Bethia var långt ifrån sensuell och förförisk, clown möter piraya skulle nog bäst beskriva det hela.
***
Främlingen gick fram till Bethiahs hus och hon hälsade honom. Hennes utseende verkade förvåna honom, hon var klädd på ett sätt som verkade mer passande sent på en bar än på en bondgård. Hennes raka hår var uppsatt i en elegant knut och hennes ansikte bar spår en hastigt påsatt och opassande makeup.
Kapitel 3
En fågel kallade på hennes uppmärksamhet och hon steg upp för att följa den, att lyssna på haggornas pladder var hjärndödande och oproduktivt. Fågeln ledde henne ner till ån och sedan norrut därifrån. Det spelade ingen roll att det var en het dag, hon njöt utav promenaden lika mycket som vanligt och hon började sjunga.
Ain't no cell phone towers, you won't catch me online
Workin' with my hands for hours, is how I spend my time
And I don't stand in line for coffee, It ain't my cup of tea
Out here in the country we got everything we need
Ooooh Woooo yeah..
”Det är hur jag gillar det”, tänkte hon. ”Det är verkligen hur jag gillar det.” Fågeln visade henne vägen upp för berget och ner i en uttorkad bäck där en fågel unge kravlade omkring bland stenarna.
”Åh din lilla stackare”, sade Jez mjukt till den. ”Du måste vara mer försiktig om du vill överleva.” Hon plockade upp den och vände sig till fågel som hade tagit henne dit. ”Så, var vill du ha den?”
Fågeln flög upp i ett träd och kvittrade och hon följde den tills hon hittade ett bo och där hon kunde sätta ner ungen. Boet hade fler ungar i det och hon tog sig tid att titta på dem alla och berätta för de stolta föräldrarna hur ljuvliga de var. När hon satt i trädet kunde hon se långt ner i dalen och hon kunde se Bethiahs hus. Mannen kunde vara där just då och hon försökte föreställa sig honom och känna hanns väsen. Hon lutade sig mot trädet och kom i samklang med vibrationerna i världen runt om henne. Hettan, luften, växternas och trädens törst och hon spred sitt medvetande längre ner i dalen, över fälten och fram till dungen runt Bethiahs hus.
Luften bar med sig doften utav parfym tillbaka till henne, en desperat handling av Bethiah tänkte hon, billig vulgär basilika och svartpeppar parfym på kastad i stora mängder som om hon var en sallad och inte en kvinna. Hon lekte förmodligen med hennes hår också, i ett försök att dra uppmärksamhet till hennes bleka mjuka fingrar, och hon skulle helt säkert försöka blåsa lite förtrollande damm mot honom. Mest troligt rökt vallmo och vit lilja, något mer förfinat skulle ha tagit för lång tid att förbereda.
Mannen... hon kunde känna honom och han var inte imponerad eller intresserad. Så underligt, vad var det som höll honom borta ifrån Bethiahs grova men starka tricks? Jez spred hennes vingar och kastade sig ut i luften, hettan rufsade om hennes fjädrar lite och sedan fann hon balansen och gled ner mor dungen där gästhuset stod. Hon tänkte att det var bäst att ingen såg henne och hon flög in lågt mellan träden och landade i skuggan utav ett pilträd. Det var vindstilla men luften flöt ändå sakta ifrån honom och ner mot henne så att hon kunde känna hanns doft, så manlig. Han gick omkring i gästhuset och hon studerade honom genom fönstret när han öppnade plånboken och plockade upp ett foto och satte i foto ramen på nattduksbordet
Han kom ut ur huset och gick runt ett tag. Han såg inte allt för illa ut, än om han var kortare än vad hon hade hoppats på, och han var för mager. Hon gömde sig i skuggorna och följde honom medan han gick igenom dungen och in i en glänta där det växte plantor med tjocka gröna löv och lila blommor i skuggan. Jez råkade nästa avslöja sig själv när hon insåg att han hade lett henne till Bethiahs hemliga gömma med dyra och förbjudna frukter. Saker och ting blev bara bättre och bättre och hon hoppade nästan av lycka.
***
Det var en sådan förändring ifrån den uttorkade omgivningen att han var tvungen att stanna och låta allt sjunka in ett tag. Luften var sval och fräsch och under träden i utkanten av gläntan kunde han se tjocka gröna växter med lila blommor, fåglarna sjöng och all världens oro kändes fjärran.
Kapitel 4
Hon nosade omkring ett tag efter att mannen hade åkt iväg och hon tittade in genom fönstren för att se vad han hade satt i foto ramen, ett foto av tre små flickor, förmodligen hanns döttrar. Det hade varit trevligt att komma lite närmre och kunna se dem ordentligt men de löjliga lagarna stoppade henne. Fönstren och dörrarna var låsta och hon kunde inte ta sig in om han inte bjöd in henne. Irriterad över hela situationen bestämde hon sig för att irritera Bethiah istället, det skulle vara roande att se henne skruva på sig och ljuga för att behålla hennes hemligheter. Upplivad gick hon fram till huvudbyggnaden och knackade på dörren. ”Kom in!” spann Bethiah.
Jez gick in i huset och såg sig omkring, det var första gången hon hade blivit inbjuden så hon tog tid på sig och studerade sakerna hon såg i det.
”Jag är i salongen”, spann Bethiah.
Luften var tung av doften ifrån rökelse och salvia, väggarna var dekorerade med amuletter, gröna ljus brann i varje hörn och vilsam musik spelade tyst. Det verkade som att Bethiah inte hade lämnat något till slumpen. Jez sträckte sig och rörde vid fler utav amuletterna och ljusen för att ändra magin något när hon gick förbi, små och diskreta förändringar som inte skulle synas på ett tag.
”Var inte blyg, jag är här inne”, sa Bethiah inbjudande.
”Jag är inte blyg Bethiah, bara nyfiken. Vad är det som är så speciellt idag?” svarade Jez och stannade i dörren.
Bethiah hoppade upp på fötterna med ett skrämt ansiktsuttryck, ”Du!”
”Är det jag som är speciell?” Jez steg in i rummet och rörde en amulett. ”Jag vill inte såra dig men du är inte riktigt min typ.”
”Nej! Rör inte den!” morrade Bethiah. ”Jag trodde inte att det var du som var här. Jag väntar på någon annan.” Hon kom på att hon höll på att röja hemligheten och hon ljög för att dölja det. ”Avigael är skyldig mig en massa och hon lovade att skicka över en utav hennes trälar för att roa mig.”
Det var lätt för Jez att se igenom lögnen men hon sa inget om det, ”Så generöst utav henne. Hon måste vara skyldig en hel del.”
Det satt en spegel på väggen och hon gick fram för att titta närmre på den och såg en spegelbild som kunde ha varit hon men den såg förskräcklig ut. Den hade inga rynkor, inga vårtor och tänderna var jämna och vita, hennes skin såg mjukt ut och hennes hår var gjort av mjuka gyllene lockar. Så motbjudande.
”Ja det gör hon. Rör den inte!”
Bethia ställde sig mellan Jez och spegeln och Jez gick vidare för att röra dekorationerna på hyllan istället.
”Varför är du här?” frågade Bethiah.
”Jag var bara ute och gick och jag bestämde mig för att titta förbi och säja hej.” Hon kunde känna hur frustrerad Bethiah var och hon fortsatte att röra saker och flytta dem. ”Jag behöver köpa Alruna också. Har du några?”
”Nej!” Bethiah följde henne och flyttade tillbaks saker. ”Nej, du vet att jag inte får ha Alruna. Lagarna...”
”Så klart”, Jez nickade och lyfte på en ask.
Bethiah ryckte den ur hennes händer, ”Jag har flugsvamp som växte under en silver björk om du vill ha. Den kan vara en bra ersättare, beroende på vad det är du ska göra.”
”Lunar Liberate Libation”, hon vände på en vas. ”Fullmånen är snart här. Flugsvamp är inte gott nog.”
”Rowena kanske har lite”, hoppet syntes i Bethiahs ögon, det fanns en chans att Jez skulle gå därifrån. ”Jag tror att hon har nämnt att hon fortfarande hade Alruna i sina gömmor. Du borde skynda dig, innan någon annan begär det.”
”Det ska jag göra. Hejdå!”
Jez var bara glad över att komma ut därifrån, Bethiah var feg och konfrontationen hade inte varit lika roande som hon hade hoppats på, hon kunde lika gärna gå ut i dungen istället. Det skulle också vara läge att göra Alruna plantorna till hennes egna eftersom Bethiah hade förnekat att hon ägde några.
Den som fann den vann den.
Alrunan kunde vara besvärlig att flytta om man inte visste hur man skulle hantera dem, men det var inget problem för Jez eftersom hon var en högt rankad häxa. Att plantera om Alrunan skulle ta flera timmar och hon tvekade på grund utav det, det skulle ha varit intressant att följa efter mannen och lära sig mer om honom, men hon bestämde att han kunde vänta. Han hade inte påverkats utav Bethiahs amuletter och brygder och hon kände sig säker att ingen annan skulle få fast honom så enkelt heller.
***
Figuren som lutade sig på bilen, det var en man, blek och pinad kom fram till dörr rutan bredvid honom. “Åk härifrån nu!” viskade mannen högt. ”Åk innan det är för sent!” Han skyggade undan ett ögonblick medan han lyssnade på ljuden ifrån fältet bredvid. ”Åk! Kom inte tillbaka!” Hanns ögon var fyllda med skräck, munnen darrade och hanns händer skakade.
Kapitel 5
Jezebel visste om det så klart och hon hade inte brytt sig förut. Förlusten av familjen, förlusten utav livet som hon en gång levt hade dödat hennes aptit på livet. Fram till nu. Mannen var en far till döttrar och han hade en stark aura av god kvalitet som kunde mot stå de lägre rankade häxorna, en man verkligen värd hennes intresse. Att fiska efter hanns intresse skulle bli ett roande spel att spela och hon hade tillbringat natten med att förbereda sig medan de andra häxorna hade nosat runt gästhuset där han låg och sov. De gamla och gammalmodiga lagarna begränsade vad hon och de andra häxorna kunde göra, det var inte så enkelt som att ge honom en glömske brygd och tvinga honom att göra vad de ville.
Lagen stipulerade tydligt att de kunde förtrolla, droga och dra till sig uppmärksamhet men att mannen måste göra ett vaket och fritt val att gå till dem och ge dem antingen en fysisk gåva eller ett svuret löfte i slutet av allt. Det var om de ville utnyttja honom som en man så klart, trälar behövde inte en sådan omtanke eftersom de var menade att smulas, söndras, buga och lyda. Jez brydde sig inte så mycket om trälar på grund utav det, de var dumma och sköra kreatur som inte kunde tänka själva alls. Leksaker för lägre rankade häxor, saker som kunde roa och underhålla de som inte hade någon verklig kraft, de var inget annat.
Det var dags att börja agera, tänkte hon, tid att låta de andra häxorna att hon visste om deras lilla hemlighet. Hon hade följt honom hela dagen och hon hade sett honom åka ifrån gård till gård i jakten på något. Vad det var som han sökte efter var fortfarande en gåta för henne eftersom hon aldrig lyckade komma honom nära nog för att höra vad han sa till häxorna han mötte. Sedan stannade han och steg ur bilen och gick ner till ån men lämnade bilen olåst. De lägre häxorna kröp i skuggorna för att följa honom och Jez gick fram till bilen för att se sig omkring. Hon såg till att ingen såg henne och så öppnade hon passagerardörren och började nosa omkring. Bilen hade dofterna utav hanns familj i den, en trött och stressad fru, unga spröda flickor och jordgubbsgodis. Pappren i handskfacket lät henne veta att han var Herr Wiley Walker och att han bodde i en stad 30 mil bort. Han hade kommit en lång väg för att hitta vad än det var som han sökte.
En utav hanns skjortor låg på passagerarsätet och hon nosade på den, mannlig, fortplantningsduglig och trött. Han satt fast i samma gamla spår, förslavad av vardagen, rutiner och vanor, men det fanns fortfarande en liten rebell inuti honom. Hon log när hon fick en syn utav en liten Marlon Brando som försökte bryta sig ut genom Herr Walkers bröstkorg. Påsen med jordgubbsgodis var tom och vattenflaskan var också nästan tom, men det fanns fortfarande kvar nog mycket för att hon skulle kunna fixa till det lite, sätta bete på kroken. Det skulle smaka lite annorlunda, men varmt avslaget vatten smakade aldrig bra och det var så lite att han mest troligt skulle ha sväljt allt i en klunk innan han kände smaken.
***
Mannen stannade vid ett gammalt träd med en liten bänk bredvid och Wiley hjälpte honom att sätta sig på bänken innan han satte sig på marken vid den gamle mannens fötter.
“Vad vet du om häxor gosse?” sa den gamle mannen tyst.
Kapitel 6
Ett väsande läte drog henne ut ur tankarna, något rörde sig i skuggorna och hon förstod att de andra häxorna hade fått reda på att hon visste om främlingen nu. Det var inge bra tid för att dagdrömma, hon var tvungen att göra sig färdig för nästa steg för att få hanns uppmärksamhet, och för det behövde hon en bil. Men först så kastade hon en liten trollformel under huven, stängde den och gick fram till de andra häxorna i skuggan för att prata lite med dem.
“Hettan är riktigt irriterande Eller hur?” hon tittade på Huetta LaVelle som försökte att se ut som en stor sten.
“Öh… åh…” Huetta stönade och återfick sin normal form.
“Intressant bil, tycker du inte?” fortsatte Jez. ”Jag funderar på att lägga till den till min samling. Jag måste bara räkna ut hur jag ska få hem den... det är så irriterande när polisen tittar förbi för att se sig omkring. Inte för att du har sådana problem...”
“Nej, öh…” Huetta fnittrade nervöst. “Men jag har en bil som kanske skulle intressera dig. Öh... mmh, den är blå.”
“Ja?”
“Nå, jag vet inte så mycket om bilar, men den ser trevlig ut”, Huetta fortsatte att fnittra nervöst. ”Du kan komma över och titta på den om du vill.”
Jez tänkte på saken, en blå bil av okänt ursprung, det kunde vara en skatt värd att ha.
“Jag är upptagen just nu, men jag tittar förbi i kväll och tittar på den”, lät hon den andra häxan veta. ”Jag måste röra på mig. Vi ses sedan.”
Hon spred sina svarta vingar och flög iväg så fort som hon kunde, kraxande och skrattande på vägen. Vilken underbar dag, hon fiskade efter en främling och kunde kanske få hans bil också ... och så hade Huetta erbjudit henne en bil till. Det måste finnas en hake med hennes erbjudande så klart, hon skulle aldrig ge bort något utan att få något tillbaka, men det kunde vara så enkelt som att hon försökte distrahera Jez och få bort henne ifrån det verkliga bytet, Herr Walker. Hon flög i en vid cirkel för att se om hon kunde få syn på honom och för att se hur många utav häxorna som var ute efter honom också. Hon kunde inte se honom någonstans, men hon kunde se flera utav de lägre rankade häxorna som gjorde grova försök att förkläda sig. De var sådana dumskallar, vem som helst med mer än två levande hjärnceller skulle kunna se dem.
Hon flög hem för att göra i ordning is te och lägga till hennes hemliga ingrediens. Herr Walker skulle dricka det innan dagen var över om allt gick som hon ville. Hon behövde byta om också, till något som skulle få honom att känna sig säkrare. De andra häxorna hade försökt med erotiska krämer och klätt sig som prostituerade utan att lyckas och hon ville inte sjunka så lågt heller. Hennes tanke var att få honom att känna sig säker och avslappnad och inte jagad och skrämd. Hon skulle vara långsmal istället för kurvig, mer manlig än feminin och mest av allt likgiltig istället för intresserad. Det skulle finnas andra sätt att vinna hanns intresse och få honom att minnas henne. Tredje försöket med att ändra hennes utseende blev det sista, det tog för mycket tid och det skulle nog inte bli bättre än vad det var.
Sedan skyndade hon sig att välja en bil, hennes älskade midnattsblå Dodge Dakota, och körde mot stället där hon senast hade sett Herr Walker. Det skulle vara bäst om hon var i närheten när han drack det spetsade vattnet så att hon kunde sätta igång trollformeln innan han tappade kontrollen över bilen.
***
Han hade slösat sin tid på att lyssna på den gamle mannens dravel. Han borde ha vetat bättre, det var uppenbart att alla män som var kvar i området var galna män och senila gamla idioter. Kvinnorna, desperata som de var, var inte onda Satans tjänare, de var helt enkelt ensamma kvinnor.
Kapitel 7
“Ni förbannade!” skrek han. “Förbannade ni. Ni finns inte!”
Jez visade sig och de andra häxorna kröp längre in i skuggorna.
“Ni finns inte”, skrattade han. ”Ni finns inte på riktigt.”
“Jag finns på riktigt”, sa hon. ”Jag försäkrar dig det Herrn, och att du verkar lida utav värmeslag.”
Han kravlade runt på knäna och hittade hennes fötter.
“Kom här Herrn, du måste komma bort ifrån solen och du behöver något att dricka.”
Han tittade upp på henne med ett förblindat uttryck i ansiktet, som om han inte var säker på vad han skulle tro.
“Detta är inte rätta tiden eller platsen för funderingar”, sa hon till honom och drog upp honom på fötterna. ”Kom här, jag har luftkonditionering i och en vatten flaska i bilen.”
Han stapplade runt som ett fyllo och hon fick mer eller mindre bära honom till bilen, putta in honom och tvinga honom att dricka vattnet. Det var uppenbart att drogen fungerade och att han hallucinerade och trodde att hon var någon annan. Han rörde hennes hår, flyttade det till sidan och försökte att kyssa henne, men hon kunde inte låta det hända. Det skulle bara räknas om han visste vad han gjorde.
“Ledsen Herrn”, sa hon till honom, “Jag kysser inte främlingar.”
Han tittade på henne och sedan runt för att titta på insidan av hennes bil, han var tillbaka i verkligheten igen. Hon höll fram en vattenflaska mot honom och han tog den. Häxorna ute på fältet fräste och morrade och hon bestämde att det var dags att ta hand om dem och påminna dem om deras riktiga plats i världen. En försiktig knackning på Herr Walkers huvud fick honom att somna och bli omedveten om världen omkring honom.
“Trodde du verkligen att jag inte skulle få reda på det?” hon tittade rakt på en lägre rankad häxa vid namn Tzeruya. ”Kanske har du vilselett mig förut?”
Tzeruya väste och hoppade upp för att kasta en kniv mot henne. Jez stoppade och vände den med en liten rörelse av handen, sedan mumlade hon en trollformel och vickade på fingrarna och ett knippe rötter växte upp ur marken och upp runt Tzeruyas fötter.
“Så respektlöst”, Jez skakade på huvudet. ”Jag har inte försäkrat mig om att ni alla vet hur ni ska behandla mig. Mitt fel. Jag lovar att jag ska fixa det.”
Rötterna fortsatte att klättra upp för Tzeruyas kropp och täckte varje del utav henne, hon började skrika av smärta när det växte ut vassa taggar som grävde sig in i hennes hull.
“Att jag inte bryr mig så mycket om er”, sa hon till de lägre rankade häxorna, “är inte ett tecken på svaghet. Just som att inte vara intresserad av maskar inte heller är en svaghet. Ni är helt enkelt för obetydliga för att jag ska bry mig om er. Fram till nu. Nu har ni min uppmärksamhet.”
Rötterna växte över Tzeruyas ansikte, in i hennes mun och näsborrar, och blodet som flöt ut ur hennes trasiga hud målade rötterna och marken under henne röd. Det blev kusligt tyst när Tzeruya inte kunde göra några fler ljud och hon slutade röra sig. Rötterna och törnena förvandlades till en ogenomtränglig härva och gröna löv började dyka upp.
“Jag ser er nu. Jag vet att jag inte kan lite på er. Jag kommer att ta hand om er alla om ni inte ser till att hålla er borta ifrån mig och mina affärer.”
Blomknoppar bröt ut bland löven och sedan blommade de, blod röda blommor formade som droppar. Jez gick fram till Herr Walkers bil, låste den, kastade en beskyddande trollformel på den och gick tillbaka för att väcka honom och åka vidare.
***
Skuggorna rörde sig, fräste och kokade. Deras fångst, deras byte blev ryckt ifrån dem.
Kapitel 8
“Jag låste din bil”, berättade hon för honom. ”Det är säkert att lämna den där den är. Jag tar dig till mitt hem så att du får kyla ner dig. Jag måste varna dig, inga dumheter. Jag är en fullt lärd mästare i den fina kampformen krossa-dina-bollar och jag tvekar inte att andvända det.”
Han tittade på henne förvirrat, ”Inga dumheter.” Lät han henne veta.
“Bra”, hon skrattade ett torrt skratt. ”Jag heter Jezebel Jesse, men jag kallas Jez.”
“Wiley”, svarade han.
“Du borde inte vara ute och resa utan vatten i den här hettan Herr Wiley”, sa hon till honom. ”Du hade tur att jag fann dig, den här hettan kunde ha dödat dig.”
Han nickade till svar och försökte att se vägen och vart hon tog honom.
“Det var en gammal man…” sluddrade han, ”en gammal man i svart som pratade om häxor.”
Hon tänkte att det måste vara gammel man Becker, den gamla fånen, ingen större skada skedd.
Hon skrattade glatt, “Du verkar ha haft den värsta trippen i ditt liv! Några flygande hus? Vad säjs om en gul väg och en fågelskrämma?”
Han skakade på huvudet, det var tydligt att han försökte sortera sina förvirrade tankar. Hon bestämde sig för att distrahera honom lite mer och hon började att sjunga.
Ding Dong! The Wicked Witch is dead.
Wake up - sleepy head, rub your eyes, get out of bed.
Wake up, the Wicked Witch is dead.
Hon slutade att sjunga, sänkte farten och svängde in på vägen som ledde till hennes hus.
“Vi är nästan framme nu. Hur mår du?”
“Bättre”, svarade han.
“Bra, jag är ingen sjuksköterska.”
Hon parkerade och steg ur för att hjälpa honom. Han var fortfarande svag och hon lät honom luta sig på henne medan hon visade honom vägen upp på verandan och fram till en bekväm stol.
“Vänta här så ska jag hämta dig något att dricka”, sa hon till honom och gick in i huset.
Hon testade is teet genom att smaka på en liten droppe och var nöjd när hon fann att drogen verkade och att man nästan inte kände smaken. Det var inget slemmigt kärleks serum, det var bara något litet som skulle hjälpa honom att slappna utav och känna sig bekväm med att vara i hennes hem, med en extra liten försenad hallucinogen tvist som inte skulle dyka upp på några timmar. Att övertyga honom om att han behövde hjälp och att hon var den enda normala saken omkring honom var en del utav hennes plan.
“Här har du”, sa hon till honom när hon kom tillbaka. ”Det bästa is teet som du kan få tag på i området.”
Han vände sig och tittade på henne medan hon hällde upp det is teet ifrån en stor kanna, sedan tog han glaset och svepte allt.
“Lugnt”, skrattade hon. “Drick inte för snabbt, det får dig bara att må illa.”
Hon fyllde hanns glas igen och sedan fyllde hon ett mindre glas till sig själv och låtsades dricka ifrån det. Han såg ut som om han skulle spy och svettpärlor droppade ner för hanns ansikte. Drogen fungerade och han verkade för stöddig för att erkänna det.
“Det är gott”, lät han henne veta och drack lite till ifrån glaset.
“Det var vad jag sa”, hon log roat åt hanns lögn.
De satt i tystnaden och tittade på trälarna som rörde sig under träden, han såg lite förvirrad ut men hennes bedrägeri hade lyckats och han verkade också ignorera det han såg och tänka att det inte var verkligt. Hon såg hur han slappnade utav och accepterade situationen mer och mer, och sedan vände hon sin uppmärksamhet mot trälarna istället. De tillhörde inte henne, hon hade aldrig brytt sig om att skaffa så värdelösa varelser, och hon försökte klura ut vem de tillhörde, vem som gömde sig bakom dem, och varför de hade blivit skickade till hennes gård. Nå, det var väl uppenbart att det var på grund utav att hon tagit dit Herr Walker, men hon visste inte i vilket uppsåt. Var de där för att observera eller för att skapa problem? Han suckade ljudligt och hon vände sig mot honom igen, hanns ansikte lyste av kärlek.
“Vem är hon?” frågade Jez.
Han tittade förvånat på henne, “Hur visste du att jag tänkte på en kvinna?”
Hon skrattade, “Du har tittat döden i vitögat, sett gamla mörka män och häxor. De allra flesta männen skulle tänka på dem som de har kära, de som de vet är riktiga och sanna i en sådan situation.”
“Anabelle”, berättade han för henne. ”Min fru.”
“Det är bäst att du går tillbaka till att tänka på henne igen; verkligheten kommer att vara här tids nog.”
Sedan satt de i tystnaden igen, och hon tänkte på hanns fru och makten hon hade över honom. Hon var tvungen att bryta den makten på något vis.
***
Ögonen i skuggorna kröp och rörde sig. ”Det är orättvist, det är orättvist.” Väste och fnyste de. ”Vi såg honom först han är vår. Han är vår.”
Kapitel 9
Wiley bröt tystanden genom att säja; ”Detta är det bästa is teet jag någonsin druckit.”
“Det är min mormors recept”, lät hon honom veta. ”Jag är den enda som vet vad den hemliga ingrediensen är, nuförtiden.”
“Du borde ta patent på det. Din mormors is te skulle bli en succé över hela världen, och du skulle bli rik.”
Hon skrattade, “Jag bryr mig inte om rikedomar. Om jag hade brytt mig så hade jag stannat i staden istället för att flytta hit ut.”
“Kommer du ifrån staden?”
“Min mamma flyttade dit med oss alla när jag var liten, jag hatade det, men vad kan ett barn göra? Sedan blev min mormor gammal och behövde hjälp och ingen ville ta hand om henne so jag såg min chans. Det är här jag hör hemma...” hon lyfte sin hand och pekade ut i dungen. ”Det är här som stigarna och träden vet mitt namn, där fåglarna sjunger min sång...” hon slutade och tittade blygt på honom, ”Det låter väl dumt.”
“Inte alls”, svarade han. “Jag känner igen känslan även om den är länkad till ett annat ställe för mig.”
“Stället där din fru finns?”
Han flinade, “Just det.”
“Har du några barn?”
“Tre döttrar”, svarade han stolt.
”Så underbart, du måste vara så glad. Hur gamla är de?”
”De är fem, tre och så är det lillan som är elva månader”, berättade han för henne. Han plockade upp börsen och tog fram ett foto av flickorna. ”Här, det här är ett foto jag tog av flickorna förra månaden.”
”Åh så söta de är”, sa hon. ”Så underbart. Du är verkligen en välsignad man.”
Hanns ansiktsuttryck fick henne att önska att hon kunde ta tillbaka orden, det var tydligt att något var fel.
“Jag har döttrar också”, berättade hon för honom för att distrahera honom. “De är med deras pappa, det är bäst så… jag har inte ens några foton utav dem.” Hon steg upp och steg lite till sidan för att dölja att hon ljög och känslorna som bubblade upp inom henne. ”Nog om det. Hur är det med dig? Varför är du här och vad har du gjort med din stackars bil?”
Han steg också upp, “Jag söker efter min bror. Han fick ett jobb häromkring förra månaden och vi har inte hört utav honom sedan dess. Det är olikt honom och jag är här för att se att allt är som det ska med honom.”
Hon lyssnade med stort intresse, han sökte efter en bror, det fanns en till man i området.
“Har du någon adress eller ett namn som kan berätta om vart han tog vägen?”
“Nej, allt han sa var att han skulle arbeta på en gård.”
“Och exakt hur länge sedan var detta?”
“Jag fick brevet första veckan i juni men … det måste ha tagit brevet en vecka att anlända, så han måste ha åkt hit i slutet av maj.”
Hon stod tyst och tittade djupt in i skuggorna medan hon tänkte på det. Brodern hade kommit till dalen före den förra fullmånen.
“Plöjningen var redan bort gjord”, sa hon sedan. ”Det var efter sådden och efter det att boskapen hade blivit flyttad till sommarbetet på de flesta gårdarna. Det fanns inte så mycket arbete som behövde göras för en hjälpreda på de flesta gårdarna vid den tiden så det minskar de möjliga gårdarna där han kunde ha fått jobb.”
Han såg hoppfull ut och hon såg en chans att vinna hanns förtroende, de ville båda få reda på vad som hade hänt hanns bror.
“Jag vet att LaVelles byggde en ny lada vid den tiden... och jag tror att Birchmans dikade...” hon drev iväg i tankarna en liten stund och sedan bestämde hon att hon var tvungen att söka sanningen utan honom. ”Vi gör så här. Jag kör dig tillbaka till bilen och hjälper dig starta den. Sedan åker jag hem och ringer ett par telefonsamtal medan du åker hem till dig och vilar. Sedan kan du komma tillbaka när du är utvilad och jag kan berätta vad jag fått reda på och hjälpa dig hitta din bror.”
Han nickade, “Det låter toppen. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig nog..”
“Tacka mig inte förrän allt är över,” hon log mot honom och pekade på bilen.
Han gick direkt till bilen och steg in, och hon flinade segervisst mot de lägre rankade häxorna, hon hade redan makt över honom.
***
Skuggorna morrade när bilen backade ut ifrån garden och körde iväg. ”Nej! Nej! Nej! Han är vår! Han är vår!” Sedan började de röras med samma fart som springande hundar och de flåsade och skällde på vägen. ”Stoppa det! Stoppa det! Stoppa det!”
Kapitel 10
Hon for till den gamla häxstenen som låg i en gammal uttorkad flodfåra för att sammankalla dem alla. Det var en säkerhets åtgärd ifrån hennes sida eftersom den stora häxstenen skulle skydda henne ifrån de andra häxornas magi. Deras beteende på sista tiden hade gett henne goda skäl för att vara försiktig. Häxstenen var en stor sten som vattnet hade ätit hål rakt igenom och sedan hade häxor flyttat den så att den inte längre låg i vattnet. Den skyddade inte bara den som stod på den, den kunde också användas för att få kontakt med all världens andar och för att se vad de såg.
Jez sände ut budbärarna för att kalla alla de andra och sedan satte hon sig bekvämt och väntade på skymningen. Hennes tankar vandrade genom dagens händelser, orden som Herr Walker hade sagt och sedan hur hon hade nämnt hennes man och döttrar. Det var en obekväm tanke och minnena brann i hennes sinne. Bilder utav hennes makes förräderi, hur han hade hotat hela hennes existens och sedan de imbecilla lägre rankade häxorna som hennes döttrar hade vuxit upp till att vara och deras vägran att lyda henne och lagen. Jez huttrade lite när hon tänkte på vad de hade tvingat henne att göra. Idioterna.
Hennes döttrar hade blivit vilseledda utav deras far och hon hade visat dem nåd på grund utav det. De visste aldrig vad som hände eller hur de dog. Hennes make å andra sidan plågades mycket länge innan hon tappade taget om hanns liv och förlorade honom till Hel. Ett par månaders lidande var inte nog för att hon skulle känna att han hade betalat för sitt förräderi men vissa saker var utanför hennes kontroll. Att få bort honom och hanns värdelösa yngel hade också gett henne en chans att leva ett nytt liv, ett bättre liv, och hon var tacksam för att han hade utmanat henne som han hade gjort.
Efter det att hon hade tagit kontroll över sitt liv igen så hade hon insett det verkliga potentialen som hon hade, hon var den sjätte dottern utav den sjätte dottern trots allt, en av de mäktigaste häxsorterna som man kunde vara. Hon var bättre än alla andra haggor i dalen var och hon hade ännu större makt i sin framtid om hon lade sina kort rätt. Allt hon behövde var att föda en till dotter, en sjätte dotter och makten ifrån tre generationer skulle ligga i hennes händer. Att få Herr Walker, en far till döttrar, på hennes sida skulle öka hennes chanser.
Det lägre rankade häxorna började samlas runt henne, några var lugna och respektfulla medan andra kraxade och kastade saker mot henne än fast det visste att de inte kunde skada henne. Något fick dem att känna sig säkrare och kraftfullare än de var, de där underlägsna varelserna trodde verkligen att de kunde utmana henne och vinna. Deras tröga hjärnor skulle ha roat henne om det inte hade varit om något så allvarligt och om en man. De sista häxorna anlände och det gjorde stormen också.
Arga skrik, anklagelser och rent raseri röt genom luften och virvlade runt häxstenen där Jez stod. Det var ett uppror, och antalet häxor som samlades fortsatte att växa. Jez höjde rösten och skrek åt dem men de lugnade inte ner sig och de lyssnade inte. Deras hat bubblade och fyllde luften med gift, häxor som inte ville delta i mobben blev attackerade och tvingade att gå med mot deras vilja. Huetta och Jerushah drog med lägre rankade häxor liksom Bethiah och Neria in i folkmassan och skrek åt dem. Jez kunde inte höra vad de skrek men en stund senare så deltog de i mobben också.
Nog var nog och Jez fick slut på tålamodet. Hon lämnade säkerheten på häxstenen och virvlade upp i luften medan hon kastade bitande kaskader utav syra omkring sig. Många utav de lägre rankade häxorna jämrade sig, gnällde och skingrades men några var fräcka nog att stanna och slåss.
***
Det var fortfarande natt men han bestämde sig för att åka dit och titta lite närmre. Luften var svalare, han riskerade inte att få värmeslag igen, och ingen skulle veta att han varit där och tittat.
Kapitel 11
”Jez hjälp mig!”
Hon hörde Herr Walkers panik fyllda skrik nere bland träden och hon flög ner för att se vad som hände. Det var mycket som rörde sig och hon kastade en stark ljus trollformel för att se allt klart. Han låg på marken och flera häxor kröp runt honom och grävde in sina klor i hanns kropp. De tittade upp på henne och hon dök rakt ner till hanns kropp, knackade lätt på hanns huvud för att få honom att tappa medvetandet och sedan vände hon sig mot de korkade haggorna.
“Är ni inte trötta på att ha er själva omkring er?” skrek hon åt dem. ”Ja, jag är då trött och jag har nyheter till er; era patetiska liv är över.”
Hon drog upp mineraler ur marken, formade dem till långa vassa nålar och sedan slungade hon dem på häxorna med stor precision. En utav häxorna lyckades stöta tillbaka några nålar och Jez vrålade i smärta och ursinne när en utav dem träffade hennes lår. Överraskad över att hon blödde tappade hon kontrollen ett kort ögonblick och de flesta häxorna flydde, men hon återfick kontrollen snabbt nog för att fånga två av dem. Ännu mer ursinnig än förut spikade hon fast dem på ett träd och drog skinnet utav deras kroppar medan hon lyssnade på deras böner om nåd. Som om, hon skulle lyssna på de där patetiska, värdelösa larverna. För att visa tydligt var hon stod så skar hon ut deras tungor innan hon dödade dem.
Herr Walker var skadad och hjälplös och hon bestämde att hon var tvungen att föra honom I säkerhet innan hon kunde jaga ifatt de andra haggorna. Hanns skin var kallt och fuktigt, han andades ytligt och han blödde ifrån många djupa sår. Han skulle blöda sig tom om hon inte fick stop på det hela. Hon lade en blandning utav groblad, vallört och lavendel på hanns sår och satte bandage på dem innan hon virade in honom i hennes mantel och bar hem honom.
Hela området var tyst, inte ens nattens varelser rörde på sig, det var som om hela världen visste om de lägre rankade häxornas förräderi och höll andan medan det väntade på vad som skulle hända härnäst. Hennes skada gjorde promenaden ännu mer irriterande, det var inte bara det att han var för tung för att hon skulle kunna flyga med honom, hon haltade också, ett tecken på svaghet och hon ville inte att någon annan häxa skulle se det. De andra häxorna hade inte gett upp, och de var där ute någonstans och förberedde sig för deras nästa drag. Det gjorde sig redo och hon drog en halvdöd man genom skogen, det var så nära hon någonsin kommit galenskap, men hon kände på sig att rädda Herr Walker skulle löna sig.
Hon släppte ner honom på hallgolvet och gjorde vad hon kunde för att läka honom. Det var viktigt att han trodde att han hade blivit mycket mindre skadad än vad han verkligen var och hon lade ner mycket extra energi på de djupare såren. Några utav såren ville inte hålla ihop och hon tog till en grov men effektiv metod, super klister. Sedan när alla delar satt där de skulle vände hon sig till hennes egna sår och lappade ihop dem. Men inget super klister det vara bara för äckligt för henne att sätta på hennes eget skin.
Kapitel 12
“Jag sa till dig att jag inte är någon sjuksköterska eller hur?” frågade hon.
Han försökte att forma orden men misslyckades så han nickade istället.
“Vilken röra du har ställt till för dig själv, uh? Sa jag inte till dig att åka hem och vila? Tog du mitt råd? Nej! Du var bara tvungen att springa runt i skogen som en galen panna. Är det så? Du är helt galen och borde låsas in? Har du rymt ifrån något slags mentalsjukhus?” Hon stannade inte för att vänta på svar hon fortsatte bara att skälla på honom medan hon tittade på hanns sår och blåmärken. ”Jag borde inte hjälpa dig, det vore nog för det bästa. Herren vet vad för slags psykiska problem du har.”
Hon gick iväg ifrån honom och hon kunde känna hur skräcken greppade hanns kropp, han ville inte bli lämnad ensam, han skulle följa efter henne. Hon behövde inte vända sig för att se honom, hon kunde höra hur han rörde sig och krälade för att följa henne upp för trappstegen upp till verandan. Hanns stönanden lät henne veta att han tagit sig upp på verandans golv och hon bestämde sig för att leka med hanns hjärnspöken genom att skapa ljudet utav en radio och en reporter som pratade om värmeböljan och att folk började på att bli tokiga av hettan. Han hade svimmat igen när hon gick för att titta till honom och hon knackade på hanns panna igen för att han inte skulle vakna förrän hon ville det, det var flera saker som hon var tvungen att ta hand om först, saker så som Huetta LaVelle som körde in på hennes gård just då.
Jez gömde Herr Walker genom att förvandla hanns utseende till en hög med smutsig tvätt och sedan gick hon ut för att hälsa Huetta.
“Det är den här … äh”, sa Huetta och fnittrade nervöst.
“Vad då?” undrade Jez lätt förvirrat.
“Öh… bilen som jag berättade för dig om”, Huetta lät irriterad.
”Så klart”, Jez hade totalt glömt bort det.
Hon studerade bilen med stort intresse men var också vaksam, Huetta hade blivit tvingad att attackera henne tidigare och hon kunde inte vara säker på att hon inte skulle attackera igen. Bilen var en blå Chevy ’58 och den var i dåligt skick, ägaren hade inte sett efter den ordentligt. Det skulle ta henne månader att få till den i bra skick igen, men det var en trevlig bil och det skulle vara värt det. Vad som var oroande var varför Huetta hade bestämt sig för att komma till henne med den istället för att vänta på att hon skulle komma till Huetta som de kommit över ens om.
“Öh…” Huetta flämtade nervöst. “Jag … det är, jag menar, jag siktade inte på dig. Jag bara låtsades. De tvingade mig, du såg det eller hur?”
“Jag såg det”, sa Jez och öppnade huven på bilen. “Om du är på min sida så har du inget emot att berätta varför de gör uppror mot mig heller.”
“Umm … öh, jag”, Huetta drog efter andan och sedan pratade hon väldigt snabbt som omväxling. ”Det är Zelphia, hon är gravid, en dotter, en sjätte dotter. Utan dig i världen så blir hennes krafter starkare. Hon vill bli utav med dig.”
“Den sjätte dottern bär på sin sjätte dotter”, flinade Jez. “Det förklarar mycket.”
“Öh, uhm, jag är på din sida, du är mäktigare”, stammade Huetta.
“Och mer skrämmande”, skrattade Jez.
“Öh…” Huetta såg ut som om hon inte kunde bestämma sig för vad hon skulle säja.
“Bilen”, Jez stängde huven.
“Du kan få den”, flämtade Huetta. “Som ett bevis på min trogenhet.”
Jez bjöd in henne i bilen och sedan körde hon den runt på gården och parkerade sedan I ett utav garagen. Ljudet utav motorn med hjälp utav en av hennes trollformler försäkrade henne att ingen lyssnade och hon bytte snabbt information med Huetta och gav henne order att följa. Sedan sa de hejdå och Jez skyndade sig tillbaka för att väcka Herr Walker igen.
Hon knackade på hanns panna och sedan skyndade hon sig in i köket och började spela en utav hennes favorit sånger.
Generals gathered in their masses
Just like witches at black masses
Evil minds that plot destruction
Sorcerers of death's construction
In the fields the bodies burning
Hon kunde känna hanns närhet och hon välkomnade honom, serverade honom mat och en gåva, kläder som han tog emot. Saker och ting gick verkligen som hon hoppats på för tillfället. Han var för förvirrad för att ifrågasätta henne men hav var också medveten nog för att kunna tänka fritt, ett perfekt tillstånd. Han gick för att klä sig och hon tittade ut i trädgården, de lägre rankade häxorna samlades igen.
***
Skuggorna krälade och kröp för att kunna se igenom fönstren. ”Nej!” ojade de sig. ”Nej! Han är vår.” Deras klor grävde sig in i marken och de kröp ihop som katter redo att hoppa på sina byten. ”Hon kan inte få honom!” Väste de.
Kapitel 13
Efter det vände hon sin uppmärksamhet mot Herr Walker och fann att han hade gått ut på verandan igen.
“Du borde hålla dig borta ifrån solen för tillfället”, sa hon till honom, drog in honom på verandan och såg till att han var innanför muren. ”Jag kan inte vara din barnvakt hela tiden, du är en vuxen man trots allt.”
“Jag är ledsen, det var bara... Jag har aldrig sett något så vackert förut”, sa han medan han tittade ut på trädtopparna.
“Du måste vara en stads pojke”, hon skakade på huvudet. ”Kan jag hämta något till dig?”
“Lite mer utav ditt is te skulle vara trevligt, tack.”
Hon gick in i huset för att hämta is teet som han hade bett om, det glädje henne att han hade bett henne om något som hon visste att han inte ens tyckte om, han kunde lika gärna ha bett om vatten. Men det skulle vara dumt att droga honom mer, han var fortfarande omtöcknad och hon behövde honom med ett klart sinne. Han gick ner ifrån verandan och hon sträckte ut muren så att den fortfarande skyddade honom. Hon undrade vad han hade för sig men hon hade inte tid att gå dit för att se efter. En utav de lägre rankade häxorna höll på att försöka skicka en träl genom muren på baksidan och hon måste stoppa honom. Det var ett svagt försök, inte ett alvarligt försök att ta sig igenom och hon kunde lätt stöta bort trälen utan att muren blev skadad. De andra häxorna hade sett Herr Walker på utsidan av huset och Jez började spela musik för att fånga hanns uppmärksamhet medan hon tog ihjäl trälen.
Musiken fungerade och Herr Walker återvände till verandan och väntade på henne när hon återvände med is teet. Hon hade fått ett infall och bytt kläderna men hon hade glömt att byta skorna och hon hade på sig en luftig klänning och tunga kängor. Herr Walker såg road ut men var för artig för att nämna det. Han tömde glaset snabbt och gav det till henne så att hon kunde fylla det igen. Han såg barnsligt glad ut och hanns ögon glittrade med regnbågens alla färger. Hon flyttade sig närmre honom, in i hanns personliga sfär, för att se vad som hände då och han började att röra hennes hår. Det var dags för henne att börja vara lite mer bestämd och påträngande.
“Följ mig”, sa hon mjukt och gick in i huset igen.
Han började följa henne och sedan stannade han och såg sig omkring, fortfarande omtöcknad och förvirrad. Hon väntade tålmodigt på honom och när han vände och tittade på henne så började hon att röra sig och dansa till musiken, med suggestiva rörelser för att fresta honom att följa henne. Inga trollformler, inga krav, bara enkelt mänskligt beteende. Han följde henne upp för trappan in i ett stort rum som täckte hela våningen. Det var ett bekvämt rum som var inrett för att vara avslappnande, glatt och behagligt. Allt i rummet och varje färg hade valts med mycket omtanke så att de var i harmoni och skapade de perfekta känslorna. Alruna plantorna i krukorna blommade och bar frukt och hon stannade för att plocka några när hon passerade dem och sedan vände hon sig och tittade på Herr Walker. Han snurrade runt och tittade på allt i rummet med ögon fyllda med den sortens glädje som man kan se i ögonen på ett barn som tror på julens magi.
”Kom hit”, sa hon till honom, ”det är något som jag vill ha utav dig. Det är något som jag behöver.”
***
Skuggorna kastade sig mot skyddsmuren sunt huset, grävde, bet, klöste för att komma igenom. De spred sina vingar för att flyga upp till fönstren men fann att de inte kunde ta sig upp ifrån marken. Skrikande och med jämrande klagan kastade varje ond trollformel och förbannelse som de kunde.
Kapitel 14
Han vände sig om och tittade på henne, det var tydligt att han blev överraskad av det han såg. Hon öppnade alruna frukterna och tog bort de giftiga kärnorna för att förbereda dem för att bli ätna.
“Jag har behandlat dig väl, eller hur?” frågade hon. ”Jag har hjälp dig när jag har kunnat.”
“Ja”, han gick och satte sig bredvid henne i soffan.
***
Skuggorna utanför huset fick form, blev fasta och de kallade sina trälar och beordrade dem att förstöra skyddsmuren. Väsande och spottande häxor med bara ett mål, en önskan, att ta sig in i huset och att stoppa den sjätte dottern utav den sjätte dottern ifrån att binda mannen till henne. Om hon lyckades, om hon blev gravid med hennes sjätte dotter... då skulle hennes krafter bli så starka att alla andra skulle bli hennes marionetter, hennes slavar. De var tvungna att stoppa henne.
Talora beordrade sina trälar att gräva sig in, Jerushah fokuserade på de trollformler som skadade den osynliga muren medan Behira och Zelphia dansade bokstavligen upp en storm. Mehalia och de lägre rankade häxorna kokade och bryggde med de delade inte med sig utav vad de hade i sina kittlar.
***
“Här, smaka de här”, sa hon och gav honom några frukter. ”Jag har så gärna hjälpt dig. Folk måste se efter varandra annars så faller den här världen samman. Tycker inte du det?”
“Ja”, han nickade och åt utav den äppeldoftande frukten.
“Jag vet att det är en mycket stor gåva som jag vill ha utav dig, även om den inte kommer att kosta dig mycket...”
Attacken på muren gjorde henne svag eftersom hon skickade mer kraft till försvaret. Han lade sina armar runt henne som om han såg hennes svaghet och försökte ge henne styrka.
“Det är OK”, sa han till henne medan han höll henne försiktigt. ”Fråga bara.”
“Jag är orolig att du kommer att tycka illa om mig...” sa hon och använde svagheten för att lura in honom.
“Det är OK”, sa han och kysste hennes panna.
“Jag har förlorat min familj. Jag har förlorat allt jag älskat... och jag blir bara äldre...” hon slutade som om hon tvekade, en ny attack på muren krävde hennes uppmärksamhet.
***
Himmelen var full med mörka moln och Behira och Zelphia började skicka blixtar mot muren runt huset, blixt efter blixt slog ner och fick marken att skälva. Den skälvande marken fick tunnlarna som Taloras trälar grävde att rasa och hon röt i raseri när maken svalde dem, och sedan i triumf när en spricka i muren blev synlig. Jerushah rusade dit för att ta kontroll över tillfället och Mehalia beordrade sina trälar gräva fram de jordtäckta tjänarna ifrån den raserade tunneln och sedan fylla hålet med brygden som hon och de lägre rankade häxorna hade bryggt.
***
Hon kämpade för att kontrollera båda situationerna men fann att hon var tvungen att släppa honom för ett kort tag medan hon tog hand om blixtarna som slungades mot muren. Det var en spricka i muren, hon måste skärpa sig, hon måste hålla ihop den. Huset skakade och hon kunde känna hur kraften rann ut ur henne sakta men säkert.
“Vad var det?”
“Åskan”, sa hon till honom. ”Jag hoppas att det betyder att det kommer att regna.”
Hela hennes väsen skälvde på grund utav attacken och hennes ansträngning för att hålla ihop muren. En gnagande smärta tog på muren och hennes skin och hon ignorerade Herr Walker när han la en filt om henne.
Det är OK”, sa han till henne. ”Det är OK.”
“Jag lovar dig, det som händer här stannar här...” viskade hon i hanns öra med stor ansträngning ”Lita på mig.”
“Det gör jag”, sa han.
Hon kunde inte gömma smärtan och hennes ögon tårades när en ny attack haglade ner över henne. Herr Walker tog hand om henne, rörde henne försiktigt och kysste bort hennes tårar, konstigt hur hennes svaghet attraherade honom på det viset. Sedan kunde hon känna hanns förvirring, han flyttade sig lite och sjönk in i djupa tankar.
***
Häxorna skrek i triumf när sprickan i muren öppnades ännu mer, de höll på att vinna! Bara en liten bit till och de skulle kunna byta igenom och gå in.
Kapitel 15
***
Mehalias giftiga brygd kokade och bubblade i hålorna, en sista ingrediens och brygden skulle få ett utbrott, spraya frätande ångor på barriären, och försvaga den ännu mer. Hon såg sig omkring efter ingrediensen och fick syn på Lawinia Appelman som stod vid hennes sida. ”Det får duga”, tänkte hon och puttade ner den gamla haggan i brygden. Inget hände till att börja med, bara Lawinias väsande förbannelser och hennes desperata klösande för att ta sig upp ur brygden. Mehalia sparkade ner henne igen och då började brygden att bubbla och bli färdig för ett utbrott...
***
“Anabelle,” viskade han.
“Hon kommer aldrig att få veta något”, viskade hon med smärta droppande ifrån hennes andetag. ”Vad som händer här stannar här.”
“Vad är det som du vill ha?” frågade han.
“Ett eget barn. Innan det är för sent…” hon skakade och skälvde, den brinnande smärtan var över hela henne. ”Smärtan ... sorgen äter mig.” Hon rörde försiktigt hanns hand. ”Jag förstår om jag ber dig om för mycket, men jag lovar dig, hon skulle aldrig få veta. Aldrig.”
***
Häxorna och deras trälar hurrade när Mehalias brygd fick ett utbrott och syran gjorde muren tunnare. Snart, snart...
***
Smärtan rev sig igenom henne, hennes skyddsmur bleknade, de skulle komma igenom snart. Herr Walker verkade osäker efter det att han kommit ihåg hanns fru, hon var på väg att förlora honom och hon var tvungen att koncentrera sig på honom igen.
Hon ojade sig av smärta och kramade honom hårt, “Snälla...”
“Jag måste hitta min bror”, mumlade han. ”Jag måste hitta Trent.”
“Hjälp mig”, bad hon med en ömkansvärd röst, “och så hjälper jag dig. Jag hjälper dig att hitta honom då morgonen kommer.”
Han tvekade, fördröjde det, och hon hade lite tid kvar så det var kritiskt för henne att vinna över honom snabbt.
“Vet du hur man hittar honom?” frågade han.
“Ja”, hennes röst bröts och svetten formade pärlor på hennes skinn.
***
Klor, huggtänder och fingrar sträckte sig igenom sprickan i muren och de gnagde den till små bitar, krossade den som om den var ett ägg skal. Det var bara ögonblick ifrån att bryta igenom den.
***
Han fortsatte att tveka och hon var för svag för att stöta på, hon var tvungen att koncentrera sig på att hålla muren uppe så länge som möjligt. Huggtänderna och klorna hade reda funnit en väg till insidan av den.
“Hjälp mig att hitta honom först. Hjälp mig att hitta Trent och så hjälper jag dig”, sa han till henne.
“Jag lovar att jag ska finna din bror och ta dig till honom”, sa hon med en klar mjuk röst, lättad över att han äntligen hade vänt åt det håll hon ville. ”Lovar du att hjälpa mig när jag har sammanfört er två?”
***
Behira och Zelphia sköt blixt efter blixt på den försvagade muren, och de brydde sig inte om hur många trälar som de dödade när de gjorde det. Talora lät piskan vina och tvingade tjänarna till sprickan och genom den, och när tjänarna tog sig igen så började de riva muren som om den vore gjord av kartong. Allt bara rasade ihop...
***
Jezebel skrek i smärta och rullade ihop sig till en boll, “Lova”, gnydde hon, “lova.”
“Vad är det?” frågade han oroligt. ”Är du sjuk? Behöver du en läkare?”
Smärtan och attacken fick henne att darra, hon skulle inte kunna hålla ihop allt så mycket längre till. Att han brydde sig om henne var sött men det hon behövde var ett löfte. Bara ett enkelt löfte och hon skulle kunna koncentrera sig på att ta ner de andra häxorna fullt ut.
”Lova”, viskade hon. ”Lova först.”
“Jag tror att det är någon vid dörren”, sa han till henne. ”Jag ska gå och öppna den och sedan ringer jag efter hjälp.”
Han försökte ställa sig upp och hon klängde sig fast vid honom, hon måste stoppa honom ifrån att frivilligt gå till de andra häxorna och öppna dörren åt dem.
“Snälla lämna mig inte så här. Inte utan att låta mig veta först.” Bad hon.
Han tyckte synd om henne, och han försökte att trösta henne.
“Jag lovar”, sa han till henne. ”Du lovar att hjälpa mig att hitta min bror och jag lovar att hjälpa dig när jag mött honom igen.”
“Jag lovar”, sa hon till honom.
Kapitel 16
Hon hade hanns löfte och hon behövde inte lägga någon uppmärksamhet på honom längre, och inte behövde hon hålla upp skyddsmuren heller, trälarna var redan på väg upp för trappan. Hon ställde sig mellan dem och honom.
“Gå ner igen!” ropade hon. “Stig undan och släpp fram era ägare.”
Trälarna föll ner på golvet och kröp ner för trappan igen och ett ögonblick senare så sprang häxorna in i rummet skrikande och skränande. Behira kastade en blixt på Jezebel, och den bleknade och försvann.
“Jag har hanns löfte”, sa Jezebel med en röst lika stark som åska.
De lägre rankade häxorna gnydde och darrade av skräck, flera utav dem föll på knä och började be om förlåtelse, yrkande att det hade blivit missledda eller tvingade, men Jezebels systrar stannade på fötterna och såg på henne med trots.
“Ett löfte är ingen dotter”, kraxade Zelphia väl medveten om att hon själv redan bar på en dotter.
Jezebel skrattade och ormarna förvandlades till färgglada fjärilar som flög ut genom fönstren.
“Jag har kanske inte den ultimata kraften, än, men jag är fortfarande den sjätte dottern av den sjätte dottern och jag är starkare än er, och fortfarande starkare än Zelphia”, påminde hon dem.
Talora tjurade och satte tillbacka händerna i fickorna utan att försöka kasta trollformeln som hon hade förberett. Mehalia drog efter andan som att hon var på väg att säja något men sa inget. Behira hade ursinne och blixtar i sina ögon och hon steg fram för att konfrontera Jezebel.
“Jag förbannar…” skrek hon högt, “jag förbannar… jag förbannar…”
“Ja?” frågade Jezebel med ett roat leende.
“Jag förbannar… jag förbannar … jag förbannar… “ Behira skrek högre och högre men hon kunde inte avsluta förbannelsen.
Wiley såg på med stora skräckslagna ögon, men hon var tvungen att vänta med att ta hand om honom.
Jezebel stoppade Behira genom att sätta en frukt i hennes mun, “En utav er har något som rätteligen tillhör mig.” Lät hon dem veta. “Var är han?”
Alla häxorna och de lägre rankade häxorna flyttade sig bort ifrån henne i en svepande rörelse.
“Vem tog honom?” frågade Jezebel med en krävande röst. “Vem förrådde mig först?”
“Det var Huetta!” pep Bethiah, “Hon tog honom!”
Jezebel vände sig mot Huetta, “Är detta sant?”
“Nej!” viskade Huetta med låtsad skräck i rösten.
“Det är sant, det var hon som tog honom!” insisterade Bethiah. “Fråga henne om bilen!” sa hon med ett hämndlystet leende. “fråga henne vart hon fick tag på den!”
“Huetta LaVelle!” ropade Jezebel. “Kom hit och berätta det för mig.”
Huetta kröp över golvet, gnyende och jämrande, “Jag har honom”, gnydde hon, “jag har honom.”
“Och Chevyn?”
“Den tillhör honom”, jämrade sig Huetta.
Det verkade själv klart, Huetta hade gett henne bilen för att dölja hennes eget brott.
“Det var det jag sa!” Bethiah hoppade runt. “Jag sa det!”
“Ja, det gjorde du”, Jezebel vände sig mot henne. “Och när hade du tänkt berätta för mig om mannen som bodde i ditt gästhus?”
Bethiah tittade skräckslaget på Jezebel och backade in i ett hörn.
“Ge honom till mig Huetta”, krävde Jezebel.
Huetta rörde sig, kallade på hennes trälar och beordrade dem att hämta hennes fånge. Jezebel satte sig bredvid Wiley, lade sin arm runt honom och knackade å hanns panna för att sända honom in i den förtrollade glömskan igen.
Det tog henne över två timmar att städa bort alla de oönskade gästerna ur huset, döda förrädarna och göra sig utav med kropparna, även fast några utav de lägre rankade häxorna hade bytt sida och hjälpte henne. Hon höll också en ceremoni för häxorna som var på hennes sida där de svor en ed om evigt slaveri och död. De skulle vara hennes slavar i all evighet eller dö för att de försökte sluta. Huettas trälar hade kommit med den försvunna brodern, Trent, och hon hade städat upp honom, fått honom att må bättre och övertygat honom om att det var bäst att han aldrig berättade för hanns bror vad som verkligen hade hänt. För det skulle han bli en fri man igen och Jez skulle beskydda hanns frihet.
Sedan gick hon tillbaka till Herr Walker och det stora rummet, städade till de sista detaljerna och knackade på hanns panna.
“Din bror kommer att vara här snart”, sa hon till honom. “Jag lovade att jag skulle hitta honom, eller hur?”
Wiley flyttade sig och tittade på henne med skrämda ögon, “Vad är du?”
“Jag är din vän Wiley Walker, jag är den som lovade att hitta din bror”, hon log mjukt emot honom och rörde vid hanns axel för att flytta lite lugnande magi till honom.
“Vad är de?” han tittade spänt på henne och pekade ut i rummet.
“Vilka?” frågade hon och låtsades att hon inte visste vad han pratade om.
Han såg förvånad ut när han såg sig omkring och inte hittade något utav det han hade förväntat sig.
Det knackade på dörren och Jez lämnade honom för att öppna den, hon gav hanns bror ett par sista instruktioner och försäkrade sig om att han skulle hålla sitt löfte.
“Och här är han”, sa hon och log mot honom när hon kom upp för trappan, “den förlorade brodern.”
Bröderna kramades och hon nästan spann av lycka. Hon hade honom och hennes kraft skulle vara enorm när han höll sitt löfte.
Kapitel 17
Hon insisterade på att bröderna skulle stanna som hennes gäster så att hon skulle kunna hålla ett öga på dem och styra samtalet i den riktning som hon tyckte var bäst. Trent berättade sin historia väldigt bra med tanke på att han bara hade haft ett par timmar på sig att öva in den och hon stöttade honom när historien verkade svag. Sedan hade hon försäkrat sig om att Wiley verkligen trodde att han hade haft värmeslag och att han berättade om det för hanns bror för att minska trycket i hanns sinne. Att dela med sig utav en hemsk upplevelse får den att kännas mindre allvarlig.
Luften var svalare och naturen var fylld med grönska och blommor dagen som Wiley och Trent lämnade Alruna för att åka tillbaka till staden. Jez hade uppmuntrat Trent att bo med Wileys familj ett tag och Wiley hade gillat idén. Hon hade också köpt Trents bil och gett honom lite extra kontanter som han kunde handla för medan han bodde hos brodern. Hon gav honom också en liten häxsten som han kunde bära i ett snöre runt nacken som en “lyckoamulett”, utan att berätta för honom att den skulle skydda honom mot magi för hon var rädd att han skulle ge den till Wiley då.
***
Hon hade tagit hand om de lägre rankade häxorna och sett till att hon hade deras respekt och rädsla, hon skulle aldrig göra misstaget att ta dem för givet igen. Det måste ha varit hennes liv som människa i staden som hade gjort henne blind för verkligheten, men det som hänt hade verkligen öppnat hennes ögon. De behövde hållas i ett fast grepp och det gjorde hon, höll fast varje en utav dem med isande järn klor. Hennes sätt att styra skulle kanske kunna ses som grym men de som var lydiga blev belönade med matchande vänlighet och andra fördelar. Det var mycket viktigt för henne att kontrollera dem för hon ville vara säker på att hennes framtida dotter skulle vara säker tills hon var stark nog att försvara sig själv.
***
Fullmånen och midvintersolståndet skulle sammanfalla på samma dag och kraften i magin skulle vara ännu starkare än under resten utav året. Jez kunde känna hur rastlös Wiley var och hennes hjärta följde honom när han lämnade säkerheten av hanns hem för att åka till en annan stad. Han trodde inte att han var på väg till henne men djupt inom honom så visste en liten del av honom vart han verkligen var på väg. Hon följde hanns rörelser, kände förändringarna i världens energi och hon visste att han var på väg för att stanna hos henne, och att han skulle stanna tills hanns löfte hade infriats.
Ivrig att få se honom igen förvandlade hon sig till kvinnan han kände och sedan öppnade hon dörren innan han hade hunnit knacka på den. Fullmånen sken i hanns hår och på den snötäckta trädgården och hon skrattade lyckligt när hon såg honom. Han hade äntligen kommit till henne. De kramades och de kysstes och hon kunde se hur hanns problem och oro flöt utav honom som smutsigt vatten. Han slappnade utav och följde henne in i hennes hem och hon dansade runt medan hon gjorde honom te, gav honom frukt och sjöng.
I've got a Mandrake Root
It's some thunder in my brain
I feed it to my babe
He thunders just the same
Food of love sets him a flame
I’ve got the power baby…
I've got the Mandrake Root
Baby's just the same
He still feels a quiver
He's still got the flame
He slows down, slows right down
I've got the power…
-=-=-=-=-=-=- -=-=-=-=-=-=- -=-=-=-=-=-=-
___________________________________________________________________________Sångerna som nämns är;
“That’s how I like it” - Lynyrd Skynyrd
"Ding-Dong! The Witch Is Dead" ifrån Trollkarlen ifrån Oz.
“War Pigs” - Black Sabbath.
“Mandrake Root” - Deep Purple
No comments:
Post a Comment