Någonstans ungefär sex mil söder om Ensamheten dansade en grönhårig flicka en besynnerlig dans. Två fjärilslätta steg i ljuset, ett steg på skuggan, ett steg på mossa och tre steg på sten. Den flortunna klänningen glittrade som dagg på ett spindelnät och hennes fötter var bara. Kvickt som en ekorre skuttade hon upp för grenarna i en väldig björk och satte sig i en grenklyka någon meter ifrån toppen. De mörka molnen vid horisonten snurrade sakta in över den oändliga skogen och sträckte sina långa armar efter trädtopparna.
”De ser ljusare ut idag”, sade hon hoppfullt. ”Tycker du inte det?”
Björken skälvde lätt och hon tog det som ett jakande.
”Jag ska berätta det för de andra!”
Hon klättrade försiktigt ner igen och dansade iväg under träden.
”De ser ljusare ut idag!” sjöng hon. ”De är svagare nu!”
Fötterna bar henne snabbt över den mossiga gläntan och nedför stigen till bäcken.
”Berätta det för alla!” ropade hon till bäcken medan hon hoppade på stenarna nedströms. ”Det ljusnar vid horisonten!”
De släta stenarna höll henne säker ända fram till det lilla fallet där hon använde rötterna till en gran för att ta sig upp ifrån strandkanten. En våg av skimrande glädje följde henne genom skogen när hon sjungande dansade fram till det enorma askträdet som stod mitt i skogen. Dess stam var tjockare och äldre an något annat träds, dess grenar sträckte sig över ett område så stort att en by hade växt fram under dem.
Flickan dansade genom en spricka i stammen och fram till en levande tron skapad av välvande rötter och färska skott. På en dyna av mjukaste mossa satt en grävling och kliade sig på magen.
”Det ljusnar vid horisonten!” sjöng flickan.
”Nu händer det”, svarade grävlingen. ”Nu blir det äntligen ordning och reda i världen igen.”
No comments:
Post a Comment